Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig. 

Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att sluta ta sina mediciner. 

Jag är redan i ett stadie i min depression där jag funderar på att sluta med mina mediciner och bara gå ner mig själv totalt i mörkret. För när jag är i en depression blir jag väldigt destruktiv och hade jag vart så instabil som jag var för några år sedan hade jag kanske slutat med medicinen efter en sådan där kommentar. 

Något som faktiskt skulle kunna innebära en fara för mitt liv. För jag har väldigt mycket självdestruktivitet och självmordsförsök i mitt bagage.

Hur mycket jag än ogillar att behöva ta mediciner så gör jag ju det för mitt eget bästa. Jag kan inte bara lägga av med all medicin och förvänta mig att bli frisk. Snarare tvärt om. 

Utan min bromsmedicin kommer jag bli sjukare i min MS och utan mina antidepressiva kommer min depression bli värre. 

Att jag "inte ser nedstämd ut" beror väl främst på att jag inte visar den sidan utåt och att många gånger är det helt osynligt. En människa kan skratta och le utåt men vara helt förkrossad på insidan. För när det väl kommer till kritan kan vi aldrig se vad som rör sig inom en annan människa. 

Du kan inte se en depression, du kan inte se ångest och du ser inte all sorg en människa bär på. 

Framför allt inte på en enstaka bild. 

Ett leende är lätt att fejka. Tjejen som skrattar högst kan vara hon som gråter sig till sömns varje kväll och önskar att hon vore död. 
Tro mig när jag säger att bilder inte alltid berättar hela historien. 
När jag tar en bild på mig själv så gör jag ju det när jag har en bra dag, inte en dag då jag inte duschat eller borstat tänderna på två veckor. 
Jag tar ju inte bilder på mig själv de dagar jag inte ens tar mig upp ur sängen. Det borde väl egentligen säga sig självt kan man ju tycka. 

För även vi med depression har våra bra och dåliga dagar. Självklart är vi ju då oftast mest kreativa när vi har en bättre dag. En dag då vi hittar lite energi. 

Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med att jag utnyttjar vårdens resurser? 

Menar du att jag inte är värd att få den vård jag behöver? 

Dessutom vad vet du om min kontakt med vården, och vilka typer av behandlingar jag får? 

Just det, absolut ingenting. Du vet inte hur ofta jag är på sjukhuset, du vet inte varför jag är där eller vad jag gör där. 

Du vet inte vad jag medicineras för och av vilken anledning. Du vet inte vilka mediciner jag tar och hur de hjälper min hälsa. 

För hade du vetat det hade du inte kläckt ur dig en så urbota korkad kommentar! 

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp och berätta om det är verkligen inte lätt.

Men MeToo-rörelsen hjälpte mig att våga prata om det, det gav mig kraft och styrka att våga tala om den orätt jag utsatts för. Jag tror att många kvinnor som deltagit känner likadant. Sexuella övergrepp är ju inget man brukar prata om annars, det finns inte så mycket plats för ett sådant samtalsämne i vardagen. Men MeToo har gett det utrymmet, och många som fallit offer för sexuella ofredanden och övergrepp delar nu sina historier. 

Något som borde vara något som självfallet är väldigt bra, men så läste jag din kolumn på Aftonbladet

"Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar", och jag häpnas över de åsikter som du uttrycker. 

Du liknar MeToo med häxbränningarna, men skillnaden mellan att en kvinna berättar om ett övergrepp och att anklaga någon för att vara en häxa borde ju vara självklar.

Övergrepp existerar, häxor gör det inte!

Att jämföra MeToo med ett masshysteri som krävde många kvinnors liv är ju helt absurt.

För det första råder det ingen masshysteri, sexuella övergrepp, ofredanden och våldtäkter är ett allt för verkligt problem. 

För det andra så är det inga män som har bränts till döds på ett bål till följd av MeToo. 

Härnäst kommer du med en jämförelse med "Stalins utrensningar", som var en intensiv förföljelse av både verkliga och inbillade statsfiender som dirigerades av Josef Stalin. Utrensningen kunde innebära alltifrån uteslutning ur partiet till arrestering, straffarbete och till och med avrättning. 

Åter igen har vi alltså kommit till en jämförelse med död som möjlig utgång. 

Men vad jag vet har inga män avrättats för att en kvinna berättat att hon också blivit utsatt för ett övergrepp. Faktum är att vi inte ens har dödsstraff i Sverige så att män skulle börja avrättas är högst osannolikt. 

Ungefär här tröttnade jag på att läsa ditt historiska dravel som inte tycks leda någon vart. 

Det enda jag har att säga till dig är att du borde skämmas, att försöka smutskasta och tysta kvinnor som talar ut om ett såhär viktigt ämne är riktigt gräsligt. 

Men tyvärr är du ju inte ensam om att klaga på MeToo.

För i massan av kvinnor som pratar har männen kommit, männen som är arga och frustrerade.

Inte över att så många kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Nej de är arga över att "man kan ju inte ens ragga längre", men om dina raggningsförsök kan räknas som sexuellt ofredande kanske du ska sluta ragga?!

De är arga över att tjejer talar ut. De säger att kvinnorna som pratar om #MeToo bara är ute efter uppmärksamhet eller överdriver. Att de vill vara offer, newsflash, INGEN vill vara ett offer, men många är det!

I massan finns också de som är arga och frustrerande för att MeToo är så tjatigt. 

Men det är ett stort problem i samhället, alla kvinnor jag känner har på ett eller annat sätt utsatts för sexuellt ofredande. Istället för att bli arga på kvinnor deltagit med sina berättelser kanske man ska bli arg på hur samhället ser ut. Men det är ju lättare att blunda för ett problem om man inte ständigt påminns om det, eller hur? 

Jag har verkligen svårt att förstå hur människor kan bli så provocerade av att kvinnor står upp för rätten till sin egen kropp och säger nej till tafs, och övergrepp.  

Nä skärpning hörrni. 

Sitt ner och läs och lyssna på de historier som kvinnor delat med sig av. Ta in vidden av hur många kvinnor som utsätts dagligen för ofredanden, övergrepp och våldtäkter och framför allt sluta vara en del av problemet! 

#MeToo

Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.

Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.

För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:

 

"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa",  "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"

"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"

Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter. 

Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel. 

Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression. 

Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom. 

Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression. 

Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller. 

 

"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur? 

Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare

"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt

 

"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom. 

För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd. 

Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.

Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.

Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.  

Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen. 

Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!

Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk. 

Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar.  Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar. 

Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.

Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer. 

Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket. 

Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes. 

Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte. 

Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 

I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 

Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 

Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.

Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 

Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 

En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 

Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!

Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 

Läste nyss en insändare i Gefle Dagblad, från en man som anser sig vara mer insatt i Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) än en hel läkarkår.

"ADHD är någonting som blivit mycket populärt att diskutera på senare år. Och framför allt för läkare, som inte har en aning om vad barnets problem egentligen handlar om. De ställer gärna olika diagnoser, som passar till barnets olika symtom för att tillfredställa föräldrarna."

Ja så börjar insändaren från mannen som kallar sig Kurt. 

Hela texten är fylld av liknande smörja och kontentan av det hela är att det är föräldrarnas fel att barnen drabbas av en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det pratas om att barnen med dessa diagnoser inte får någon kärlek från sina föräldrar, och han anklagar familjer till barn med NPF-diagnoser för att vara kärlekslösa.

"Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort.

Och det hemska är att ett barn kan inte berätta för någon hur de har det hemma, hur de känner sig och hur de mår. De måste vara tysta och lojala mot dem de bor hos. Det kan få stora oanade konsekvenser annars. Det vet de!"

Det känns som ett rejält övertramp att uttala sig på det viset om familjer han inte vet någonting om.

Det är ju rätt grova anklagelser om man säger så. 

Självklart finns det barn som far illa, och självklart påverkas dessa barn. Det tvivlar jag inte en sekund på! MEN jag tror inte alls på att det skulle vara grunden till alla NPF-diagnoser. 

Han avslutar nämligen sedan sin insändare med slutklämmen;

"Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera"

Där emellan skrev han om sina "bevis" för att så skulle vara fallet. 

Forskare har ju kommit fram till att hjärnan ser annorlunda ut hos en person med ADHD än vad den gör hos någon som inte lider av den diagnosen. När det gäller ADHD ser man att personernas hjärnor har en fördröjd utveckling. Man har upptäckt att den totala hjärnvolymen och fem identifierade ställen i hjärnan är mindre än hos personer som inte har ADHD. Där bland hippocampus.

Det är alltså detta som Kurt menar är beviset på att det är föräldrars fel att barn får ADHD, för det finns en studie som upptäckt att en förminskning i hippocampus har hittats hos barn som inte fått lika mycket kärlek och tillgivenhet som andra barn. 

Men jag tror inte att det är så enkelt, för det första skulle det bara förklara ett av 5 hittills hittade områden i hjärnan som är mindre, och det skulle inte heller förklara ärftlighet eller hur det kommer sig att en familj kan ha barn som både har och inte har en NPF. Inte heller förklarar det varför pojkar oftare har diagnosen än flickor. 

Faktum är ju dessutom att vi vet mer om rymden än vi gör om människans hjärna. Så att påstå att det bara skulle kunna finnas en anledning till att hippocampus är mindre hos ett barn känns både naivt och rätt löjligt tycker jag. 

Det jag hör och ser när jag läser denna insändare är någon som sitter och säger att jag inte är älskad av min familj och därför har fått min psykiska problematik. En man som aldrig träffat mig eller någon i min familj tar för givet att jag inte fått någon kärlek eller tillgivenhet som barn. 

Kurt såg aldrig mina föräldrars oroliga blickar, han var inte där när mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig. Han var inte där när mamma varje kväll läste en godnattsaga för mig. Han var inte där när min familj stöttade mig och hjälpte mig genom de svåraste tiderna i mitt liv. Hur olika medlemmar ur min familj följde med mig till skolan och satt bredvid mig i skolbänken för att jag överhuvudtaget skulle klara av att gå dit när jag var 8 år gammal. 
Kurt har inte sett hur hårt föräldrar kämpar för sina barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det enda Kurt gör med den här insändaren är att sprida fördomar om att NPF-drabbade barn kommer från dåliga familjer och är dåligt fostrade. 
Det är skammande mot familjer som redan har mycket fördomar riktade mot sig. 

Nej skärpning herr Kurt!