Sitter och tänker på döden, Speciellt på mammas död. 

Det är så otäckt att en tillsynes frisk kvinna kan dö i sömnen vid 43 års ålder. 

Jag funderar också på varför mamma fick den sjukdomen hon fick? 

 "Finns det en infektion i kroppen, speciellt om du har feber eller halsont ökar risken radikalt för att få hjärtmuskelinflammation (myokardit) om du idrottar eller överanstränger dig. Du bör därför aldrig träna vid halsont eller feber. " 

"I annat fall kan en hjärtmuskelinflammation utvecklas till kardiomyopat som är en ännu allvarligare hjärtmuskelsjukdom. Därför ska man vara försiktig och alltid kontakta en akutmottagning om man misstänker en hjärtmuskelinflammation."

Min mamma tränade jämt, oavsett om hon var sjuk eller ej. Jag minns hur hon i många perioder var förkyld i flera månader för att hon inte lät kroppen återhämta sig. Var det så att hon fick en inflammation o hjärtat då? Gjorde den inflammationen att hon fick den Kardiomyopati som tillslut tog hennes liv? Tränade hon sig till döds?

Hade min mamma levt i dag om hon hade låtit bli att träna när hon var sjuk? 

Jag kan inte låta bli att tänka att mammas träningsbesatthet kan ha kostat henne livet. 

Hon fick ångest och mådde psykiskt dåligt om hon inte tränade "tillräckligt". Jag tror att de handlade om en rädsla för att gå upp i vikt igen och nått mål hon satt upp för sig själv. 

Jag tror att träningen gjorde henne glad, men jag tror också att hon kände sig misslyckad om hon inte tränade det hårdaste hon kunde. De sista åren var träning allt som fanns i hennes huvud. Hon tränade, jobbade och sov. För hon var väldigt trött på slutet. Varför reagerade jag inte på att hon alltid låg på sängen och vilade när vi kom och hälsade på "Jag skulle bara vila mig lite innan jag ska till Friskis" sa hon alltid. 

Men jag tänkte aldrig på det, inte för ens vi fick veta hur sjuk hon hade varit.

Men samtidigt, Hur är det meningen att jag skulle förstå hur sjuk hon var när inte ens de läkare hon besökte upptäckte det. 

Mamma kände nog själv att inte allt stod rätt till. Hon klagade på att hon förlorat sin kondition, Vilket var jättehemskt för då kunde hon inte träna så hårt som innan. 

Jag undrar vad hon tänkte? Förstod hon att hon var sjuk? 

Bara 3 veckor innan hon dog var hon på kyrkogårdsteater i Huskvarna och berättade då vart hon ville bli begravd. Kände hon på sig att det inte var långt kvar?

Jag hittade just ett tidningsurklipp skrivet av min idol och förebild, J.K Rowling. Hon precis som jag förlorade sin mamma i ung ålder. J.K var bara 25 år när hennes mamma dog i samma sjukdom som jag drabbats av. 

Hennes mamma var endast 45 år när hon gick bort till följd av Multipel Skleros.

Det är gripande att läsa texter där man känner igen sig i både sjukdomen och i sorgen att förlora sin mamma. 

Jag saknar min mamma så otroligt mycket och det är svårt att tänka på att hon faktiskt är borta. 

Jag har börjat drömma mardrömmar i perioder och jag känner mig mer och mer nedstämd.

Hur stöttar man någon när döden slagit till?

Det är så svårt att veta hur man ska bete sig kring döden. Min syster skrev ett så bra inlägg på sin blogg om hur hennes "vänner" betedde sig efter mammas död.

Jag vet verkligen vad hon pratar om. Men jag förstår också hur man som människa kan känna obehag och rädsla inför nya situationer där det inte finns något tydligt "så hör gör du och beter du dig i denna situationen"

Jag kan ärligt säga att jag förmodligen skulle vart en av de som skickade ett som Tilda skriver "ett litet hjärta på facebook". Nu har ju inte jag några nära vänner så vet ju inte hur det skulle varit om jag hade haft det.

 Jag skulle inte ha en aning om hur jag skulle hantera en situation där någon förlorar någon de älskar.

Jag skulle vara rädd att göra ett övertramp, rädd för att göra personen ledsen eller kanske tvinga på personen jobbiga tankar och minnen. 

Men idag vet jag ju att det inte är så.

Jag blir inte ledsen av att prata om mamma, tvärtom så skulle jag bli jätteglad om någon skrev till mig om något roligt om mamma. Jag kan aldrig mer få några nya minnen av mamma så att prata om gamla är det enda som håller henne vid liv. 

Genom att stiga fram och visa värme och omtänksamhet kan man hjälpa till att lindra den smärta eller i alla fall den ensamhet som den drabbade känner. Döden försvinner inte för att vi låssas som om den inte finns!

Så vad ska man göra för att stötta någon som förlorat en anhörig?

• Visa att du finns där
• Lyssna
• Ta första steget
• Om personen inte vill prata en gång fortsätt fråga.
• Skicka ett litet sms/mail/brev för att visa att du tänker på personen
• Gå över med lite mat (Människor i sorg glömmer ofta att äta)
• Hör av dig ofta!
• Ge en kram
• Fråga om personen vill prata
• Bekräfta personens känslor. Alla känslor är okej!
• Hjälpa till med praktiska saker.
• Våga fråga
• Våga berätta om du varit med om något liknande
• Dela med dig av dina minnen av personen som dött.

Självklart finns det inga universallösningar eller tips eftersom alla är olika. Men en sak som är viktig är att inte lägga ansvaret för att be om hjälp eller att börja prata på den sörjande. För när man sörjer så orkar och vågar man oftast inte be om det man behöver.

Det som skulle ge mig mest tröst är egentligen bara att folk visade att de brydde sig. Bara genom att fråga hur det går eller att de skulle höra av sig vara för att berätta något om mamma skulle ge mig så mycket.  Ingen har till exempel frågat hur det går för mig.

Men det är väl så att för alla andra så kommer vardagen tillbaka snabbt och många verkar tro att sorgen går över för oss också. Men det gör den inte. Man lär sig bara leva med den! 

Idag är det ett år sedan mammas urnsättning och Igår skulle hon fyllt 45 år. 

Vi tog ett allra sista farväl i ett litet kapell på Huskvarna kyrkas kyrkogård.

Prästen pratade, men jag hörde inte mycket av vad han sa. Jag var så djupt försjunken i mina egna tankar som var helt kaosartade vid det här laget. Jag kände mig så förvirrad, så ledsen, så chockad och jag ville inte att det skulle vara sant. 

Jag vet att han pratade om ett löv, för han hade plockat med sig ett löv in i kapellet som han viftade med ett tag. 

Vi lyssnade också på nån låt som prästen hade rekommenderat, Carola var det som sjöng. Tycker inte särskilt mycket om Carola eller hennes sätt att sjunga. Men det var fint ändå, det var en låt som hon skrivit till sin mamma när hon gick bort. Var kanske därför prästen rekommenderade den låten. 

När den lilla "ceremonin" var klar fick jag bära mammas urna ner till stället där hon skulle få sin sista vila. Under tiden vi gick slog kyrkklockorna.  Jag mins att urnan var tung, tyngre än jag väntat mig. 

Jag höll så hårt jag kunde för att inte tappa urnan, tappa mamma.

Jag fick tvinga fram varje steg jag tog. Varje steg betydde ett steg närmre slutet.

Att släppa taget om mammas aska och fira ner den i ett djupt hål i marken var både svårt och befriande på en och samma gång. För mig blev den handlingen ett slags sätt att inse och släppa taget om hoppet om att mamma skulle komma tillbaka. Samtidigt ville jag klamra mig fast vid det sista mamma som fanns kvar och aldrig släppa taget.

Nu, när jag tittar på bilder från urnsättningen är det svårt att inse att min mamma ligger i den där lilla lilla urnan. 

Det känns jättekonstigt att tänka så. 

När jag ser bilderna känns det som fragment från en fruktansvärd mardröm som inte kan ha hänt. Min mamma kan ju inte vara död.

Något jag aldrig förväntade mig när jag varit rädd att förlora någon jag älskar, är hur lång tid man har overklighets känslor och hur svårt det är att förstå att personen är borta. 

Jag har nog inte förstått det än.  Jag är rädd att vakna upp en dag och slås sönder av verklighetsinsikten av att mamma inte längre finns. 

Idag är det mammas födelsedag. Hon skulle ha fyllt 45 år idag.

45 ynka år, det är så otroligt orättvist! Saknar mamma mer än någonsin just nu.

Jag hittade denna gamla bilden som jag gjorde till mamma när hon skulle fira att hon fyllt 40 år. 

Ju längre tiden går desto större blir saknaden. 

Jag känner verkligen att mamma saknas mig nu när det är bröllopsplaner på gång, Nu när vi överväger att flytta till hus och allt annat som händer.

Jag vill så gärna höra vad mamma skulle säga. Jag vill veta hennes tankar och åsikter. Jag behöver hennes hjälp. 

Jag önskar dagligen att detta ska visa sig vara en mardröm som jag vaknar upp ifrån.