3 september 2015 16:36
Det är verkligen skrämmande hur en del tänker. Skrev en del igår om hur viktigt det är att våga söka hjälp och bli tagen på allvar. Styrka till dig, ta inte idioterna på allvar./Ida
3 september 2015 17:16
Det är verkligen fruktansvärt att sådan attityder får existera. Jag tar det allvarligt men jag tar inte åt mig för jag vet sanningen om hur det är att verkligen leva med psykisk ohälsa.
4 september 2015 21:35
Usch, jag blir mörkrädd när jag läser ditt inlägg. Hur kan det finnas sådan okunskap kring psykisk ohälsa?!! Det är trots allt 2015. Jag fattar verkligen inte.
Människor säger till mig ibland att de vet någon som fejkat psykisk ohälsa bara för att få bli sjukskrivna och det har funkat. Men om det finns en person som fejkar betyder det ju inte att vi andra fejkar. För några år sedan skrev tidningar om en man som hade låtsas sitta i rullstol i flera års tid så att hans familj skulle få assistansersättning. Men betyder det att rullstolsburna människor generellt sett fejkar och att de i verkligheten skulle kunna gå? Svar nej. Varför skulle det vara annorlunda med oss som har psykiska diagnoser? Usch, det är hemskt att vi som har osynliga diagnoser blir misstrodda på det här sättet :-(
4 september 2015 22:10
Ja det är verkligen jättehemskt att alla dras över en kam baserat på sådana fördomar.
Sen så kan man ju också undra vad som driver en människa att behöva fejka något sådant?
8 september 2015 03:21
Vad är det för för tönt som skrivit? (förlåt för mitt omogna ordval, men blev upprörd). Han har ingen rätt att yttra sig om saker han inte vet något om, för det finns faktiskt folk som mår skit nog ändå utan att han ska vara där och kommentera och dryga sig. Det hjälper knappast något att han säger såna där saker, snarare tvärtom. Man vågar ju inte skriva eller ens öppna sig längre när man blir påhoppad på det viset.
Nej, man får väl helt enkelt hålla käft och hoppas att man inte mår så dåligt så man måste söka sjukvård, för det är uppenbart ett jävla gnäll bara.
8 september 2015 12:07
Det är hemskt att det finns så mycket okunskap om vad psykisk ohälsa är, och det är ännu värre att den bristande kunskapen hos människor ska drabba de som redan har det svårt.
Carro
8 september 2015 21:53
I tystnaden skriker minnet. I mörkret växer förtvivlan.
I ensamheten njuter ångest och i närhet värker orkeslöshet.
Stänga av och starta om. Släcka och få ro. En liten stund av den verkliga tystnaden. Drömlös.
Att inte få vila från det hemska. Att barriären brister och spillror finns kvar.
Den jag var är försvunnen. Jag hittar inte tillbaka. Var är glädjen? Var är energin? Var är njutningen av att kunna åstadkomma?
Jag saknar min lilla låda där allt låg förpackat. Det som jag minns men ändå inte minns. Det jag aldrig nämnt.
Hatet jag trodde var riktat bort men som var riktat rakt in. Hatet som håller mig vaken. Självförakt. Äckel.
Jag har fått lära mig att hitta motstånd men allt jag känner är avstånd. Mitt avstånd från mig. Mitt avstånd mot den jag älskar.
Min låda. Mitt kassaskåp. Min räddning. Sprängd.
Ellen S
14 september 2015 19:20
Jo, håller med om att man blir mörkrädd. Men när jag läst ditt senaste blogginlägg, det om din morgon, så tror jag att det finns två ihophörande förklaringar till reaktionen hos tex Daniel.
Ellen S
14 september 2015 19:27
Fort. Det ena är att man TROR att man har upplevt samma sak som du. Dvs det där "jag orkar inte borsta tänderna osv, allt är FÖR jobbigt" Man fattar inte att det som är en tillfällig svacka hos en själv är ett ännu lägre normaltillstånd hos andra. Den andra anledningen är att man inte VILL eller vågar förstå. Det är nämligen läskigare för en frisk människa att föreställa sig att det blir kan bli fel i psyket än i kroppen. Och om man accepterar att det kan hända så måste man också acceptera att det kan hända en själv. Därför väljer man att verkligen tro att det alltid beror på yttre orsaker när folk drabbas. I många fall tror jag alltså att det är en för personen okänd skräck som hindrar dem från att förstå. Men det är ingen ursäkt, och det är inte ni som har det svårast som ska behöva visa förståelse för dem utan tvärt om! Hoppas det här blev begripligt. Annars får du höra av dig☺
14 september 2015 20:30
Jodå, jag förstår precis vad du menar och det är säkert en av många förklaringar. (för det finns nog ingen enkel förklaring)
Speciellt det där. "jag har haft ångest" eller "Jag har också vart ledsen" känner jag väl igen och har hört som argument för att min sjukdom inte skulle vara riktig. Jag tror att det är för att många gånger när det kommer till psykiska sjukdomar är det ju känslor som alla någon gång upplevt som man har. Fast man har det jämt, helt okontrollerat. Så det blir en helt annan sak när känslan blir sjuklig.
Man kan ju jämföra det med att slå tån i tröskeln, det jämt så förbannat ont i några sekunder och sen är det över. Men tänk om man hade den känslan nästan dygnet runt, det går aldrig över och då och då fylls smärtan på och blir mer intensiv. Det är så det är att ha sjuklig ångest. Smärtan är ju egentligen den samma men ändå inte.
Jag tror att de bästa man kan göra är att försöka prata mer öppet för att fler människor ska få förståelse för hur det faktiskt är.
Tack så mycket för din kommentar :) Kram!