"Såhär får du den perfekta brännan, Det här ska du äta för att få den perfekta magen, Tips på hur du får de där perfekta ögonbrynen, perfekta, perfekta, perfekta".

Överallt möts vi om budskapet om att vi ska sträva efter att bli perfekta. Men vad är perfekt och varför spenderar vi så mycket tid på att bli det? 

Blir vi mer värda bara för att vi är vackra? Inte i ögonen hos våra nära och kära i alla fall. 

Är vi bättre människor för att vi spenderar all vår tid med att fokusera på vårt egna utseende? 

Inte enligt mig i alla fall. 

En bra människa är för mig någon som är snäll, omtänksam och som hjälper till att stötta utsatta människor. Någon som kan tänka för sig själv och vågar stå upp för sina rättigheter att existera precis så som man är. För mig är alltså dessa så kallade "perfekta människor", personer som kan fokusera på annat än sig själv och sitt utseende.

Att tycka att kläder och smink är roligt är självfallet inget som är fel. Det är inte fel att gilla att förändra sitt utseende och att fokusera på hur man ser ut för att man har det som ett intresse. Alla har vi hobbys, det jag menar är den här ständiga pressen där människor upplever att det enda som räknas är utseende. När det går så långt att man inte kan visa sig utan smink, när man skippar att gå till stranden för man inte vill visa sig i badkläder och när man hela tiden måste fokusera på allt som ska fixas,

och man kämpar så hårt efter att bli "perfekt" att man glömmer att faktiskt leva.

Det är det som jag ogillar.

Inte personerna som är där, utan att vi har ett samhälle där det anses normalt att ha en sådan besatthet att "bli den perfekta människan", och att detta perfekta till 90% verkar handla om utseende och inte vad vi gör för andra människor. 

Ibland funderar jag på hur vårt samhälle hade sett ut om vi istället fokuserade lika mycket på att bli snälla hjälpsamma människor som idag läggs på utseende och yta.

Varför läser man inte mängder med tidningsartiklar och löpsedlar om hur i ska bli "perfekta" på insidan? 

Jag tycker det är så lustigt att människor hyllas mer för sin yta än faktiska bedrifter som gynnar mänskligheten. Jag menar att någon som bara är vacker att se på tillför egentligen ingenting till samhället vi lever i. Man är en dekoration och något fint att vila ögonen på, men utseendet blir aldrig mer än så. Ett vackert ansikte kommer inte att bota cancer, vackert hår kommer inte rädda någons liv, en sexig kropp kommer inte hjälpa någon i knipa. Det är människors handlingar och vad de har på insidan som gör de sakerna. 

För att ingen ska missförstå mig vill jag ju påpeka att det ena inte utesluter det andra, självfallet kan man vara en otroligt vacker människa och ändå vara jättesnäll och omtänksam, en person som alltid ställer upp för sina med människor och hjälper till där det behövs.

Man kan vara en riktig "Wonder Woman" ;) 

 

Det jag egentligen försöker säga är att vi har en kroppshets, där otroligt många mår dåligt över sin yta. En yta som är just bara det, en yta. Ditt utseende betyder ingenting på det stora hela, ingen kommer minnas dig om hundra år för ditt utseende, utan för dina bedrifter. 

Så hur kommer det sig egentligen att så många mår så dåligt över sitt utseende att de är villiga att göra vad som helst för att ändra formen på sin näsa, skaffa större bröst, bleka tänder, förlänga hår, lasra bort annat hår och så vidare i oändlighet. Varför är vi så besatta av ytan? 

Ibland tänker jag att det beror på att det är enklare att sitta och granska sin yta, och döma den istället för att jobba på sitt inre. För tänk om man är en hemsk och egoistisk människa? Tänk om man inte har något att tillföra samhället? Så länge man inte tänker på sitt sanna inre så riskerar man ju inte att upptäcka den sanningen. Jag tror också att det är lättare att förändra utseende, för har du bara pengarna så kan vem som helst skaffa stora bröst och långa ögonfransar. 

Men att bli den där starka tillförlitliga vännen som ställer upp i vått och torrt är inte lika enkelt. Att vara den som erbjuder en främling hjälp att bära matkassarna eller hjälpa någon över vägen är inte alltid en naturlig fallenhet för alla. Att erbjuda sig att  betala maten åt personen framför som inte hade pengar nog eller att vara den som ser och faktiskt hjälper en ledsen och skadad alkoholist till sjukhuset är inte en självklarhet för alla människor. 

Det verkar som om många inte ens ser dessa människor som är i behov av hjälp. 

Jag tror att det hade sett annorlunda ut om vi levde i ett samhälle där varje utseendefixerad tidningsartikel, reklam eller nyhetsinslag handlade om hur man gör för att upptäcka och hjälpa personer som är i behov av hjälp. Om vi istället fått lära oss sedan barnsben hur man jobbar på sitt inre istället för det yttre tror jag att vi som människor skulle varit väldigt annorlunda. 

Men frågan är ju om det hade blivit för det bättre? Vad tror ni? 

Detta inlägget blir väl lite i samma spår som mitt förra inlägg där jag skrev lite om hur vi döms efter vårt utseende. Att vi placeras in i fack baserat på fördomar om det utseendet man bär. 

Det känns verkligen som vi lever i en tid då allt och alla ska placeras in i fack, små lådor med fina etiketter där vi buntas ihop med alla andra med samma etikett. 

I tid och otid frågas det om vilka fack vi tillhör,

Är du heterosexuell? Är du en feminist? Är du polly eller monogam? Är du en hårdrockare? 

Är du pryd? Är du en gamerbrud? Är du EMO? Är du kristen? Är du en nörd?

Är du en kommunist? Är du en naturist? Är du en partypingla?  Är du en hipster? 

Tillhör du det här facket eller det där facket?

"Se så, placera dig nu i ett fack så vi kan döma dig efter förutfattade meningar kring människorna i detta facket." 

Nej tack, jag hatar dessa små lådor. Jag gillar inte känslan av att behöva placera mig i något fack. 

Jag är den jag är och den jag har lust att vara, men det som gäller just nu kan skifta från en dag till en annan. Just nu kanske jag känner mig som en "gamerbrud", jag spelar några datorspel och tycker det är jättekul. Men jag känner ingen tillhörighet i det facket och jag vill inte dömas efter de fördomar som finns i den där boxen där uppfattningen av alla "gamerbrudar" finns.  

För mig känns det som om dessa etiketter och lådor man placeras i enbart existerar för att man ska kunna dömas baserat på en ogrundad uppfattning om vem jag är. När man nämner ordet på ett av alla dessa fack så kommer en bild av en stereotyp baserad på fördomar och egna erfarenheter upp.  

Säger jag till exempel "feminist" kommer en viss bild upp, säger jag "polyamorös" så kommer det en annan bild. Dessa bilder är inte jag, jag är delar av mycket där "jag" är en stor samling och ett hopkok av delar från hundra olika "fack". Jag samlar det bästa av allt och håller mig sedan helst utanför.

 

Jag kallar mig till exempel inte hårdrockare, även fast jag väldigt ofta och under väldigt lång tid gillat den sortens musik, för jag gillar massor med annan musik också. Jag definierar mig inte som något speciellt inom musik, för jag vill inte begränsa mig. 

Jag vill hålla det öppet och fritt, ta det bästa av det bästa och skapa en unik mig själv.

Och vem jag är blir upp till dig att ta reda på genom att verkligen lära känna mig, för baserat på dina förutfattade meningar kommer du aldrig lära känna den verkliga jag.

Mentalsjukhusen är enligt mig en stor skamfläck i världshistorien. Jag pratar om hur samhället valde att att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem på ett fängelseliknande institut.

Att människor som är sjuka ska gömmas undan är något jag inte förstår, jag tycker det är så fruktansvärt att man ens kan anse något sådant. Men tydligen är det så att det fortfarande, år 2016 finns människor som anser att mentalsjukhusen var något bra och att de ska tas tillbaka. De tycker att alla människor som avviker från normen ska spärras in på ett sådant mentalsjukhus.

    

 

De anser att personer som mår dåligt eller bara beter sig annorlunda än de själva ska spärras in på mentalsjukhus. "Sjukhus" som enligt mig låter mer som en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina små experiment, än ett ställe där man faktiskt kunde få hjälp och stöd. 

För det som försiggick på dessa mentalsjukhus är ju rena skräckhistorier. 

Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person, du blir förd till en brits i ett operationsrum,

och in stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni att det var att få en ishacka inkörd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben, och sen hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där han sedan vrickar runt med ishackan för att skära av de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

 

Men innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du så kraftiga elchocker att du slogs medvetslös. Ibland kunde det ta upp till sex kraftiga elstötar innan en patient blev medvetslös, och ishackan tillslut kunde börja hamras in till hjärnan. 

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk av Doktor Freeman.

Tanken var att denna "operation" skulle dämpa patienternas ångest och oro, men de flesta patienter blev istället helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset eller bli mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var dock inkontinens, en enorm matlust, epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

 

Men lobotomi och elektrokonvulsiv behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av "behandlingar" som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel 

"Vattenkur"  som var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården, som innebar att man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö, för att först i sista minuten dra upp patienten igen. Den här behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten ska dö, drar upp patienten för tidigt.

Jag kan bara tänka mig den panik dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds. För hur många måste inte ha dött av den "behandlingen" egentligen?  För den verkade ju inte om man drog upp patienten "för tidigt". 

"Långbad" var en annan metod som också involverade vatten. Denna gången gick det ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8-10 timmar per dag flera veckor i sträck.

"Cardiazol injektioner" var en medicinsk behandling som gick ut på att med hjälp av att injicera patienter med detta medel framkalla epileptiska anfall. Men behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfallet var inte ovanligt, liksom att käk- eller axellederna slets ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes istället med "Insulinkomabehandling", en psykiatrisk chockterapi som är precis vad det låter som. 

En behandling som innebär att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att personen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp igen med hjälp av en sockerlösning. Detta var ju självfallet en livshotande behandling som tyvärr levde kvar länge.

"Svängbädd", svängstol eller svängmaskin som det också kallades var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. Vid denna hemska maskin bands patienten bands fast och snurrades runt runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Andra sätt att försöka bota dessa sinnessjuka personer var genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans genom att till exempel placera likdelar, som exempelvis avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

 

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad "dårkista". En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst "tills man lugnat ner sig".

 

Dessa dårkistor fungerade även ibland som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. 

Ofta befann sig tusentals patienter på dessa mentalsjukhus som egentligen bara var utrustade för några få hundra patienter. 

För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Man använde även flitigt tvångströjor och tvångshandskar, som var ett par hårda läder handskar utan fingrar.

Patienterna kunde också ibland ”korsfästas” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta antogs dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren, enligt den tyske läkaren Emil Karpelin.

Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man ju definitivt blivit det av att befinna sig där. 

Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar, de var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade där inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i sin egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.

Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag, och mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor, sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva, ofta ryggen eller det rakade huvudet. 

Nu kanske du inte vet vad "Sätta hank" var för behandling så det ska jag försöka förklara nu. Sätta hank var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren, tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket. Efter det så stack man in en trasa eller grovt rep, som fick sitta kvar. Varje dag drog man trasan fram och tillbaka genom såret några gånger för att det skulle hållas öppet och infekterat.

 

Detta är bara några av de otäcka behandlingar och kurer som människor utsattes för under tiden för mentalsjukhus. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog faktiskt där på mentalsjukhusen till följd av dessa "behandlingar" tillsammans med vanvård och tortyr.

Är det alltså detta människor menar att de vill ha tillbaka? Är det såhär ni anser att psykiskt sjuka ska behandlas? Är det detta ni tror är lösningen på psykisk sjukdom? 

Eller varför kommenterar ni såhär angående en annan levande människa bara för att denna uppträder

en aning mystiskt?

 

Ja vad är egentligen resultatet? Att du får se en sjuk människa leva sitt liv i det fria? Fri att följa sina drömmar och ha chansen att leva ett liv istället för att låsas in långt bort från allmänhetens ögon?

Är det så fruktansvärt hemskt? 
Nästan 500 gilla-markeringar på ett drygt dygn, och 18 kommentarer där den största merparten skrattar och tycker det är roligt. 

Hur kan man tycka detta är roligt? Förstår ni inte vidden av hur brutala mentalsjukhusen var? 

Förstår ni inte hur otroligt många människor som levde under total misär och plågades bara för att de var sjuka? Tänk dig om detta istället gällde patienter med cancer, att de alla låstes in lång bort från allmänheten så att allmänheten slapp se och tänka på personerna som var drabbade.

Bakom de låsta dörrarna försiggick brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte ens sågs som människor. 

Är det verkligen något att hurra för och skratta åt? 

 

Jag har aldrig varit en sådan som tittar på melodifestivalen och det är jag rätt glad för när jag nu genom brittiska tidningar fått höra om vad som utspelade sig under finalen av Eurovision Song Contest.

Det är alltså så att under direktsändning inför alla dessa typ 200 miljoner människor som tittar på den här tävlingen, så har Petra Mede stått och hånat och gjort ett skämt av psykiskt sjuka. 

Det är alltså någon gång under Eurovision Song Sontest som de gjort en (om jag förstått det rätt) tidslinje av "minnesvärda ting", i denna tidslinjen hittar vi då en tvångströja. En tvångströja som presenteras med orden “If you’re a really crazy fan I strongly recommend the Eurovision straitjacket.” och följer upp med meningen  “You know what they say – crazy is the new black.”

Samtidigt som man skrattar förnöjt åt hur tokiga fans ska sättas i dessa tvångströjorna.

  

Det ni står och skrattar åt på bästa sändningstid inför miljontals människor är en del av historien som är fruktansvärd. Än idag behandlas inte psykiskt sjuka väl och det är för att attityder och tankar från dessa tider än idag lever kvar. 

Tvångströjor är inte tillåtet i Sverige idag, men det finns fortfarande metoder av tvång som är det. Bältesläggning till exempel. Jag är starkt emot all form av tvång som går ut på att hålla fast en person, det är en kränkning mot personen och jag tror på att hantera problemet så som till exempel den Isländska psykiatrin gör där bältning av patienter är olagligt. 

Det ni står ocj skrattar åt är alltså inte så långt ifrån sanningen för många svårt sjuka i har i Sverige. 

De kanske inte sätts fast i en tvångströja, men bältesläggning som innebär att en patient spänns fast på en brits är fortfarande ett övergrepp och borde inte vara tillåtet. 

Precis som det inte heller borde vara tillåtet att skratta åt den gruppen av människor som utsätts för dessa övergrepp. 

Trivialisering av psykiska problem och att på detta viset förstärka dessa föråldrade stereotyper av människor i tvångsjackor kan ha väldigt skadliga effekter. Psykisk ohälsa är inget skämt, inget att ta lätt på och att göra det till en lek på det här sättet när det redan finns så många människor som skäms över sin psykiska ohälsa är helt oförsvarbart. 

Det här bidrar ju bara med att göra det svårare för människor att våga be om hjälp och stöd. För vem tar någon seriöst när man bara förknippas med skämt?  Psykisk ohälsa är inget jippo att skratta åt.

Jag är både besviken och skäms å Sveriges vägar för att vi skämmer ut oss på detta sättet genom att spy ur os denna medeltida syn på psykisk ohälsa inför alla dessa människor som tittade på Eurovision.

 

Ibland önskar jag att jag hade drabbats av cancer i stället för psykisk sjukdom. För trots att när människor själva inte har cancer tycks de ändå kunna förstå och sätta sig in i hur det är att vara så sjuk.

Men väldigt få verkar kunna förstå hur allvarligt sjuk jag är, bara för att mina sjukdomar är psykiska.

Om man dör till följd av sin depression så ses man alltid som en svag människa, man ses som självisk och dum. Aldrig någonsin skulle man kalla någon som drabbas av cancer för självisk när den sjukdomen skördar en persons liv. 

Nej, när någon blir sjuk i cancer och tillslut förlorar kampen ses den som en stark människa som kämpade ända in i slutet. Personen hyllas och man minns hur stark denne person var och man sörjer att sjukdomen vann trots all kamp. 

Men när det gäller en depression som skördar ett liv göms det undan och man anklagar personen som dog i svår psykisk sjukdom. Den personen kämpade inte tillräckligt, den gav upp och är därför en dålig människa. Man anklagar en person för att den har valt att dö, men det är inte så enkelt. Personen har inte valt att vara psykiskt sjuk. Personen har inte valt att ha en sjukdom om påverkar halterna av dopamin och serotonin i hjärnan. Personen har inte valt att ha en sjukdom som kontrollerar alla känslor och tankar och gör dem mörkare än du ens kan föreställa sig.

Så den verkliga frågan är kanske snarare hur mycket fri vilja denna person verkligen hade?

Hur mycket val handlade det faktiskt om? 

Kan du föreställa dig hur det känns att vara i så stor smärta att du inte längre kan stå ut? Kan du föreställa dig hur man i sin desperation skulle göra vad som helst för att bli av med smärtan, för smärtan är det enda du har i ditt liv och det har gått för långt.

Kan du dessutom föreställa dig hur det är att vara svårt sjuk och samtidigt bli totat oförstådd av stora delar av samhället. Att ständigt få höra att det bara är att rycka upp sig och sluta må dåligt. Förstår du hur det känns att höra att man är en börda som bara kostar pengar och att man borde dö så samhället slipper en sådan lat parasit?

Man vill inte dö, men man vill bara inte plåga andra genom sin blotta existens.

Man vill inte dö, bara slippa smärtan som förpestar hela sitt liv. Man vill inte dö, man vill bara inte leva. 

Hur mycket fri vilja är det då egentligen? 

Psykisk ohälsa är väldigt oförstått och det finns idag inga bra behandlingar, så det sista en person som är svårt sjuk och nära att dö av sin psykiska ohälsa behöver är alla dessa elaka kommentarer om hur dålig och värdelös man är. Kommentarer om att man är en börda för samhället och att man bara ska rycka upp sig själv. Kommentarer som bekräftar just de där mörka tankarna som sjukdomen ger. 

Man behöver inte den där negativa attityden från omgivningen när man mår så dåligt. 

Jag är uppväxt och ständigt utsatt för den där negativa attityden och jag kan verkligen vittna om hur otroligt mycket det påverkar att sjukt sinne att ständigt få höra att man är en svag och värdelös människa. Jag kan vittna om hur dessa ord förstärker en redan negativ självbild och då är inte steget från att ge upp hoppet av livet långt. 

Varför är det så svårt för er att förstå psykisk ohälsa när ni så lätt kan känna empati för de fysiskt sjuka?
Hur svårt är det att förstå att precis som om någon drabbas av en fysisk sjukdom som till exempel en tumör där celler växer för fort och utom kontroll, kan det samma hända i känslolivet. Känslor exploderar fram helt okontrollerat. 

Det är inget man rår för och det är inget man kan kontrollera eller bestämma själv. Det är en dödlig sjukdom och det är något som många behöver bli påminda om.

Jag har kämpat mot den här ohälsan jag har så länge jag kan minnas. Jag har krigat så jävla mycket att jag hade kunnat vara Xena - Krigarprinsessan vid det här laget

              
Jag kämpar ett krig mot min psykiska ohälsa och det känns många gånger som ett krig jag kommer förlora. Men vetskapen om att jag ses som svag och dålig gör mig förbannad. 

Jag har kämpat mer än någon verkar fatta. Bara det faktum att jag står på benen idag är ett jävla mirakel. Mitt liv är och har alltid varit en enda lång kamp, men jag har trots det ändå nått så otroligt många mål. Jag har överlevt stora kriser, jag har övervunnit de största av rädslor och jag har tagit mig ur missbruk. Men ändå så finns den där nedlåtande blicken hos samhället, den där blicken som säger att jag är mindre värd. Trots all den kamp jag kämpat så finns det fortfarande så många hårda ord om att jag bara kostar samhället massor med pengar som jag inte är värd. Det är ord om att jag ska skärpa till mig och sluta vara lat. 

Men lat är långt ifrån något jag är.

Jag är inte heller en svag individ, för det är ur prövningar som vår styrka sätts på prov och det är där den tillåts att växa. De prövningar som jag genomgått är varken små eller lättvindiga. 

Detta till trots skulle mitt livs kamp vara totalt ovärdig om jag skulle förlora kampen. För hur mycket jag än har kämpat kommer människor bara se mig som ett misslyckande och en svag människa som går under för något så "patetiskt" som en depression. För det är ju bara att rycka upp sig, eller hur? 

 

Slutligen vill jag bara säga det att, Självfallet vill jag inte ha cancer.

Jag vill inte vara sjuk överhuvudtaget faktiskt. Men nu är detta min lott i livet. Jag är sjuk och jag är

sjuk på ett sätt som tyvärr inte är så accepterat i dagens samhälle. Det är det jag önskar att det vore ändring på. Jag önskar att jag som psykiskt sjuk skulle få samma respekt och förståelse som jag som fysiskt sjuk får.

Jag önskar att människor inte var så snabba med att döma och se ner på de som är psykiskt sjuka och att de kunde vara mer empatiska. För jag vet ju att ni kan. Ni kan vara empatiska när det gäller fysisk sjukdom, ni kan försöka sätta er in i situationen och stötta en person med fysisk ohälsa.

Så jag förstår inte varför det är så svårt när det gäller en psykisk sjukdom.