Fettet fungerar som en bra isolering

Det blir mjukt att sitta

Mysigt och mjukt att krama

En stor statistisk genomgång visar att personer med lättare övervikt (BMI 25-30) lever aningen längre än smala personer.

Man kan använda valkarna till att bära/hålla fast saker när händerna är upptagna

Man ser yngre ut

Man blir väldigt snygg i korsett

 

Du sparar pengar på kläder eftersom dyra märkeskläder och jeans inte finns i din storlek.

 

Man har lite att ta av om man blir sjuk, hamnar på en öde ö eller när zombieapokalypsen kommer

 

Man slipper se sina fula fötter

 

Tjocka har större chans att överleva som hjärtsjuka än smala.

 

Man kan äta vad man vill utan att vara rädd att bli tjock, för det är man ju redan 

 

Behöver mindre vatten i badkaret när du badar, din kroppshydda tar upp tillräckligt stor plats, miljövänligt

Man kan sätta sig på sina fiender så de dör.

 

Studier visar att fett skyddar mot bland annat infektioner, cancer, lungsjukdom, hjärtsjukdom, benskörhet, anemi, högt blodtryck, reumatoid artrit och typ 2-diabetes. Överviktiga med diabetes 2 har större chans för överlevnad än smala.

 

 

 

Något som man ser väldigt ofta är alla de där före och efterbilderna på viktnedgång.

Att gå ner i vikt hyllas otroligt mycket och man beundras för att man rasar i vikt. 

Något man dock sällan ser är människan bakom viktnedgången och hur personen verkligen mår.

Jag bantade bort många kilo på en kort period, närmare bestämt 22 kilo på lite mindre än ett år.

 

Jag fick så otroligt mycket beröm, jag har aldrig någonsin i mitt liv fått så mycket beröm för något

som jag fick för min förmåga att svälta mig själv ner till en normalvikt. 
Jag fick beröm av släkt, vänner, grannar och till om med "tanterna på ICA" kommenterade min viktnedgång. 

Men samtidigt så har jag nog aldrig hatat min kropp lika mycket som jag gjorde just då när jag var mitt i det där ständiga svältandet som kontrollerade varje aspekt av mitt liv. 

Det sättet jag levde på var så fruktansvärt ohälsosamt och ångesten blandat med kroppshatet jag kände styrde mitt liv från morgon till kväll. 

Jag hade strikta scheman på vad jag skulle äta och när, slaviskt räknade jag varenda kalori och de dagarna jag åt om så bara en enda kalori för mycket blev jag helt förkrossad.
Jag undvek att hälsa på hos familjen och vännerna för jag visste att de skulle bjuda på mat, mat som jag inte skulle kunna räkna kalorier på. Ångesten var så skyhög vid alla de tillfällen då jag var tvungen att åka till någon och äta. Jag hatade det och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag åt min mat men vägrade kakor och läsk/saft, men de trugade och jag stod på mig.
Att äta en kaka och dricka ett glas saft skulle ta hela min dagsranson av kalorier. Jag minns fortfarande när jag en gång var på ett födelsedagskalas och jag inte ville äta kakorna och blev tjatad på att åtminstone äta en frukt. Jag kunde inte säga emot mer, så med gråten i halsen försökte jag äta det där jävla äpplet som jag inte ville ha. Äta det med vetskapen om att just det där äpplet nu var orsaken till att jag inte skulle kunna äta någon kvällsmat den dagen. 

Allt räknande och planerande blev så jobbigt att jag tillslut började med att regelbundet inte äta något överhuvudtaget för att slippa skiten.

Jag skämdes över min kropp och jag minns så väl hur extremt trött, hungrig och fylld av ångest jag alltid var. Jag ville inte ens titta på mig själv i spegeln för hatet jag kände var så stort.

Min viktnedgång var så destruktiv men samtidigt blev jag så uppmuntrad. Jag fick det så tydligt bekräftat att detta var något bra. Äntligen gjorde jag något som uppskattades!
Detta var det bästa jag gjort i mitt liv, de faktum att jag kämpat mig igenom och tagit mig ur en mycket svår socialfobi spelar ingen roll. Att jag slutat röka var bara en mindre bedrift oförtjänt att beröm och uppmuntran. Att jag har överlevt genom att jag har kämpat i hela mitt liv för att inte begå självmord är ingenting jämfört med att kunna svälta sig själv i något år så man går ner i vikt.

Jag vet att jag har klarat så otroligt mycket i mitt liv, och det känns sjukt egentligen att enda gången jag faktiskt känt mig duktig var när jag svalt mig själv, för att det bara är då jag har fått så otroligt mycket uppmuntran och beröm. 

Det är ett bevis på hur viktigt stödet är oavsett vad man kämpar med, men sorgligt nog är det bara i min extremt ohälsosamma viktnedgång jag fått det där stödet. 

Förmodligen för att vårt samhälle ser på viktnedgång på det sättet vi gör.
Vi kan läsa om dieter och tappa kilon i varenda tidning, på löpsedlarna ser vi bilder på kändisar med rubriker som "Anna Bok fick chockbesked, banta eller dö", "Så gick Kim Kardashian ner sina graviditetskilon", "Mat-Tina dansade sig till en slankare kropp", och så vidare i all oändlighet.

Nästa alla jag känner har någon gång i sitt liv testat någon diet och det känns som om alla bantar och uppmuntrar bantning.
Alla ska gå ner i vikt, för det allra viktigaste i dagens samhälle är att vara smal. Det spelar ingen roll om du offrar din hälsa för att gå ner de där kilona, för om du är smal ses du automatiskt som hälsosam oavsett om du är det eller ej. 

Det var faktiskt också en sådan där sak som jag fick höra mycket när jag hade gått ner i vikt

"Vad hälsosam du ser ut"

- Jaa, det är för att jag inte har ätit mer än ett par riskakor på en vecka så att kilona ska försvinna, samtidigt som jag gråtit mig till sömns varje natt över fettet på min kropp.

Väldigt hälsosamt!

Jag fick även höra många frågor om hur mycket bättre jag måste må nu när alla kilona var borta, men faktum är att det inte gjorde någon skillnad alls för mig.

Jag hade precis samma problem som innan om inte ännu värre med tanke på den ökande stressen med att räkna kalorier och hata min kropp. 

Jag är väldigt tacksam över att jag i och med så många år inom psykiatrin såg varningstecknen och lyckades kliva av den här karusellen innan jag drabbades av en riktig ätstörning. 
Att vara smal är inte det viktigaste i livet även om det många gånger kan kännas så. 

Jag är hellre tjock och lycklig än smal och olycklig. Jag har hellre en mullig kropp än att gå runt och svälta mig själv för att hålla kilona nere. Jag är hellre modellen större och slipper behöva bekymra mig över kalorier in och kalorier ut, än att ännu en gång låta livet styras och begränsas av kaloriräknande.

 

Jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen då jag gråter mig till sömns och svälter mig i flera dagar för att jag åt ett äpple när jag var på födelsedagskalas.

Jag är fortfarande inte helt fri från de negativa tankar och beteende jag lärde mig i mitt försök att bli smal.

Jag får fortfarande mycket ångest och skuldkänslor när jag äter onyttigt och viljan att vara smal uppkommer titt som tätt. Men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag hade bantat mig ner till en normalvikt.

Jag är piggare, jag är gladare, kroppshatet är inte lika stort, jag har mer styrka inom mig, jag är inte ständigt svimfärdig, jag mår inte lika illa, jag har inte lika mycket ångest, jag är inte lika deprimerad, jag gråter inte lika mycket och jag har lättare att kontrollera mitt humör. 

Det enda jag önskar nu var att jag skulle bli accepterad som jag är och det är att inte vara smal.

Jag kommer aldrig kunna vara smal på ett hälsosamt sätt.

Ibland undrar jag vart vanligt vett har tagit vägen?

Kanske behöver vi gå om förskolan och lära oss lite grundläggande respekt för varandra.

Eller vad hände egentligen med "om du inte har något snällt att säga, så behöver du inte säga något alls".

Är verkligen rätten att få uttrycka dina negativa åsikter om någon ananas utseende viktigare än att respektera sina medmänniskor?

Är det så svårt att svälja de fula orden och bara gå vidare utan att kommentera?

Jag förstår verkligen inte poängen med att kommentera negativt om någon annans utseende överhuvudtaget. Vad i hela friden vinner du på att kalla mig eller någon annan ful?

Vad exakt är det som motiverar dig att förklara för mig exakt vad som är "fel" i mitt utseende? 

Jag menar varför, varför och åter igen varför känner du dig tvungen att påpeka att jag har en för stor näsa, att jag tjock eller att jag har fula ärr på armarna?

Tror du inte att jag inte redan vet det? och om jag nu inte visste det redan, spelar det någon roll?

Vad är det viktiga i att få mig att bli osäker genom de kommentarer du fäller?

En annan sak som har skrivit om tidigare i min blogg, men som tål att upprepas är den där grejen med att nedvärdera en för att lyfta upp en annan.

Varför i måste vi hela tiden nedvärdera en kroppstyp för att bygga upp självförtroendet hos personer med en annan form på sin kropp?

"Real men eat meet", "Real woman have curves", "bones are for dogs" och så vidare.

När ska vi inse att ingen är vacker för alla men alla är vacker för någon, när ska vi växa upp och sluta trycka ner varandra för att själva känna oss lite bättre. När ska vi sluta missunna andra att känna sig vackra? 

Ja! Mulligt är gulligt, smalt är fenomenalt och låt oss tjocka rocka. Det behöver inte vara svårare än så. 

Alla har rätt till att se ut som de vill och alla har rätten att gilla det dem gillar. 

Vissa gillar mulligt andra gillar smalt och några gillar "Big Beautiful Woman". Varför kan vi inte bara inse det och sluta lägga så mycket tid och energi på vad som är "dåligt" och sitta och klaga på de som inte ser ut så som du har dina ideal eller de som gillar annorlunda än vad du gör.

Är det så svårt att respektera sina medmänniskor och att faktiskt välja sina ord med eftertanke. Varför vill ni inte bidra till att människor får må bra i sitt eget skinn? Tycker ni att det är så hemskt att någon får känna sig bekväm med sig själv?

Tycker ni att det är fel att känna att man duger som man är? 

Jag tycker det är en tråkig attityd i så fall, för vet ni va. Jag duger precis som jag är och det gör du också

   

Så kan vi inte sluta vara elaka mot varandra och istället fokusera på det positiva, och som vi fick lära oss när vi var små inte säga något om man inte har något snällt att säga.

Det finns många saker som är till för att sväljas och din negativitet är definitivt en av de sakerna.

Så var vänlig och svälj din skit tack :) 

Tjock, fet, rund, mullig, rultig, bastant, knubbig, fetlagd, fläskig...Ja den där listan kan göras lång

Listan på ord för att beskriva en person med lite extra fett på kroppen.

Flera av dessa ord är väldigt negativt laddade och används många gånger som ett glåpord för att göra någon ledsen.

Samhället vi lever i säger att bland det värsta man kan vara är att vara tjock. 

Det har gått så långt att ordet måste undvikas till varje pris för att inte råka göra någon upprörd.

Men min fråga är, gör inte det saken värre i längden?

Blir det inte värre när man bekräftar att det är så fruktansvärt hemskt att bli kallad tjock att vi slutat använda dessa "kränkande" ord. När vi sitter och skriker om hur vårdpersonal ska få sparken för att den kallat en patient rund, säger vi inte då till personen som tog illa vid sig att det faktiskt var den värsta förolämpning en person kunde ge? 

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag för ett tag sedan läste det här inlägget i en grupp på Facebook
 

Jag tycker att det här är så mycket överreaktion samlat på ett och samma ställe och det gör mig illa till mods att så många människor samlas för att skrika och gapa efter en person för att den kallat en något större kvinna för "rund".

Jag ser bara hur den här kvinnan och alla andra kvinnor runt omkring får lära sig att det är det värsta man kan säga till någon. Att den är rund, som i min mening är ett av de "snällare" orden för någon som har lite extrafett eller är överviktig. 

Låt oss titta närmre på några av kommentarerna om personen som sa "Du är rund":

"Vad i helvete? Det där måste anmälas."
- Anmälas för vad? För det första vet vi egentligen ingenting om hur situationen såg ut när denna kommentar ägde rum. 
Vi vet ingenting om personalens uppsåt med kommentaren och vi vet inte heller om kommentaren var relevant i situationen eller ej.

Det vi vet är att en kommentar har ägt rum och det är kommentaren "Du är rund"

Att just ordet "rund" används säger mig att personen ifråga undvikit ord av hårdare karaktär som till exempel fet, fläskig eller tjock vilket i mina öron tyder på att kommentaren inte var illa menad. 

 

"Idiot personal, jävla mobbing!!!"

-Idiot, ja det kanske är möjligt. Som personal ska man ju se till att de patienter man har hand om mår så bra som möjligt. Jag kan hålla med om att det i detta fallet var klantigt och kanske rent av idiotiskt att kalla en patient som tydligen mår så dåligt över sin vikt för just "rund".

Men mobbning? Nej, det håller jag inte med om! För det vi vet är fortfarande bara att EN kommentar har ägt rum. En enstaka handling är inte mobbning.

Mobbning är att under en lång period regelbundet bli utsatt för kränkningar från någon eller några människor i sin omgivning. 

Men det finns ingen antydan om att det så är fallet i trådstartarens inlägg. 

 

 

"Har själv arbetat på specialistboende, och DETTA är fanimej inte ok nånstans! Vilket klantarschel...  
Hade nån hos oss sagt detta, då hade vi fått sparken omedelbart!"

 - Klantigt sagt, ja absolut med tanke på hur patienten reagerade. Men det är kanske inget som personalen hade kunnat förutspå innan. Det är ju lätt att vara efterklok och så här efterhand kanske personalen tänker en extra gång hur den tilltalar just den här patienten.  

Men som sagt vet vi ju fortfarande inte  heller i vilken situation denna kommentar uppstod. 

Kanske var de så att personalen skulle ta ett blodtryck och upptäckte att de behövde hämta en större blodtrycksmanschett och det var en förklaring? Vi vet ingenting. 

Att få sparken för att man säger att någon är rund tycker jag låter otroligt överdrivet.

 

 

"Har du nån anhörig som kan hjälpa dig? Att säga sådant i en sådan miljö är ren elakhet. Han eller hon har psykopatiska drag. Det är lätt att säga åt personen att dra åt h-e men det är ju inte så enkelt" 

- Ren elakhet är självklart en möjlighet, jag har stött på en stor del ganska ignoranta och okunniga personer inom psykiatrin. Men jag vet också att man när man mår dåligt suger åt sig som en svamp och tar åt sig av saker som kanske inte ens är menat som något elakt.

Att få höra minsta antydan till att man är överviktig är tydligen en öm punkt hos den här personen, så därför är det ju rimligt att tänka att personen tolkar sådana här kommentarer som en personlig förolämpning. Kanske hon till och med läser in lite mer i kommentaren och tar åt sig extra mycket just därför.

Reaktionen på ordet "rund" är inte en sund reaktion i min mening.

 

Jag tycker inte heller att det känns bra att personer börjar slänga ur sig kommentarer om att personalen ifråga har "psykopatiska drag".

För alla människor som går på denna jord har någon gång i sitt liv råkat säga något klantigt eller något som misstolkats så att någon har blivit ledsen.

Det innebär inte på något sätt att man har tendenser av att vara drabbad av psykopati.

 

_________________________________

 

Alla dessa kommentarer spär i min mening bara på känslan av att ha blivit utsatt för en fruktansvärd förolämpning. Men i själva verket rör det sig enbart om ett adjektiv som beskriver en kroppsfigur. 

Hade detta inlägg istället rört sig om att någon blivit kallad lång tror jag knappast att det hade blivit sådana här ramaskrin i kommentarsfältet. 

När allt kommer omkring så handlar det ju egentligen bara om vår syn på att vara tjock och att det är något fruktansvärt. Så fruktansvärt att minsta antydan om att man är detta fruktansvärda ses som den värsta förolämpningen.

   

Jag är en person som ibland tycker att det är intressant att tänja på gränserna och utmana rådande ideal.

Att visa sig orakad eller utan bh är för många provocerade att se, eller jag ska omformulera det där. 

Det är bara provocerande om det är en kvinna som går utan bh eller med hår under armarna.

Det säger mig att jag som kvinna inte har rätten att äga min egen kropp och det tycker jag är fruktansvärt fel. 

Ingen ska få bestämma över vad jag får och inte får göra med min kropp. 

Det är egentligen väldigt märkligt att det ska ses som något radikalt att inte förändra sin kropp. 

Vi människor, kvinna som man föds och allt efter som vi blir äldre så utvecklas vi, och i den utvecklingen så får både kvinnor och män hår på kroppen. 

      

Men det är så inpräglat i dagens samhälle att kvinnor ska vara hårlösa att det är så konstigt att se en kvinna med hår att människor känner sig manade att lägga sig och och kommentera det faktum att man som kvinna väljer att inte raka bort sitt hår.

Jag har hört allt från feministfitta (som om mitt hår har något med politik att göra) till att ingen någonsin kommer vilja ligga med en apa som mig. 

Det sjukaste av allt är att sen jag "kom ut" som hårig har jag på riktigt fått meddelanden från killar som tror att jag är en man bara för att jag har hår på kroppen. 

De tror alltså på riktigt att kvinnor inte har något hår på kroppen just för det är så otroligt inpräntat i allas uppfattning av kvinnor att kvinnor ska vara dessa magiska varelser utan ett enda hårstrå på kroppen. 

 
Jag gillar hår, jag trivs i det och jag tycker det är skönt att slippa ett så omständligt och tidsödande moment sim rakning faktiskt är om man vill hålla hela kroppen hårfri. 

Men jag har vuxit upp och fått lära mig att kvinnor inte får ha hår, så när jag slutade raka mig så var jag rädd över vilka reaktioner jag skulle få. 

Men det har gått bra, och det har vart oerhört skönt att slippa allt det där med rakning, inåtvände hår, röda kliande prickar, stickande stubb, kliande armhålor, svampinfektioner, illaluktande och så vidare.

I början fick jag någon kommentar då och då men inte så mycket mer, men den senaste tiden har det blivit allt mer debatter i media om kroppshår på kvinnor och hatet flödar.

Hela tiden möts man av förakt och kommentarer som "Det finns rakhyvlar av en anledning" eller "fy fan vad vidrigt" och för att vara helt ärlig så påverkar ju detta såklart mig. 

Det känns rätt jäkligt att något så naturligt kan hatas av så många och det känns ännu jäkligare att folk tycker att det är helt okej att spy galla över alla de människor som väljer att inte förändra sitt utseende för att följa rådande ideal.

Ibland tänker jag att det bara skulle vara lättare att foga sig och bara följa idealen för att slippa utsättas för skit, men samtidigt så kommer jag ju aldrig må bra eller bli trygg i mig själv om jag tvingar mig själv in i en mall där jag inte vill vara.

Jag förstår inte den där mentaliteten att alla ska vara likadana och där man känner att det är okej att bestämma hur någon annan ska leva sitt liv.

Jag är den enda som har rätten att bestämma över min kropp och vad jag vill göra med den.

Du har ingen rättighet att bestämma om jag ska vara rakad eller orakad, tjock eller smal, sminkad eller osminkad, finklädd eller gå i mjukiskläder du har ingen rätt att bestämma om jag ska använda BH eller inte. 

Det är bara jag som äger min kropp och därför är det jag som tar besluten, och de beslut jag tar ska respekteras för det är mitt liv och mina val.