Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. 
Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till och stöttar mig i den här nya fasen av mitt liv. 

Jag jobbar hårt med att klara mig själv, bli mer självständig och att utsätta mig för saker jag tycker är jobbigt och sakta men säkert så går det allt lättare. 

Jag har fått nya mediciner och har bland annat påbörjat en ny medicin mot min migrän så att jag ska få mindre migränanfall vilket är otroligt skönt. 

Att jobba med sin psykiska hälsa är definitivt lättare när man inte ligger däckad med huvudvärk var och varannan dag. 

Det jag fokuserar på just nu är att hitta rutiner och följa dem. Jag försöker sova på nätterna, jobbar på att ta mina mediciner varje dag och att försöka äta åtminstone två gånger om dagen. Det sistnämnda går lite si sådär. Men det känns som om jag kommit in i en bra rutin med mina mediciner.

 

🌸Don't forget to take your meds🌸

Sömnen är fortfarande lite knepig, för trots att jag sover om nätterna så känner jag mig inte utvilad när jag vaknar, och jag har jättesvårt att somna på kvällarna. Så det är en loop av sömnmedicin på kvällarna och energidricka på morgnarna för att ens orka ta mig upp.  Men jag sover ju i alla fall på nätterna nu och det är ju huvudsaken. 

Planen är ju att efter den här pandemin så ska jag försöka komma ut mer, kanske börja med någon hobby så jag kan komma ut och träffa folk. Så då kan jag ju inte sova hela dagarna. 

Sen har vi maten, den är svår. Jag har i så många år bara ätit en gång om dagen och att tvinga mig själv att äta är riktigt jobbigt. Jag är så rädd för att få ont i magen eller må illa, och samtidigt så är det ju just det som jag så ofta gör när jag äter. Förmodligen för att jag inte äter tillräckligt regelbundet. 

Förhoppningen är ju att jag ska få mindre problem med magen och kanske också må bättre psykiskt om jag äter oftare och mer regelbundet. 

Så jag har fått en matdagbok som jag ska fylla i varje dag för att hålla koll på hur jag äter. 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, det känns rätt triggande att hålla koll på maten och skriva upp allt jag äter, när, var och hur mycket. Jag har ju haft mina kapitel i livet med ätstörda beteenden som cirklat just mycket kring hur mycket jag äter.  Det känns mer som att jag vill äta mindre än mer när jag skriver upp allt.  Jag vill ju inte gärna hamna i en ny period i mitt liv där jag gråter över att jag ätit ett äpple "för mycket". 

Utöver detta så jobbar jag även lite med att utsätta mig för saker jag tycker är jobbigt. Jag har mycket ångest när det kommer till saker som jag får för mig kan leda till att jag spyr. En sådan sak är att ta i disktrasor, så just nu jobbar jag på att gå och peta på min diskrtasa flera gånger om dagen i hopp om att det ska bli minre ångestladdat. 
Jag måste lära mig att jag inte blir sjuk av att ta i disktrasan genom att upprepade gånger ta i den och se att jag inte blir sjuk. 

Det har faktiskt gått väldigt bra även om det fortfarande är sjuk jobbigt att inte tvätta händerna efter jag tagit i disktrasan. 

Jag får inte lika mycket ångestpåslag av att ta i disktrasan längre. Men jag har en mer förhöjd grundnivå av ångest istället. Men förhoppningsvis blir den också lättare med tiden, ju mer jag utsätter mig för ångesten. 

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig. 

Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skräcken som jag kände då när du valde att tvinga dig på mig. När du valde att trots mina nej och försök att ta mig bort från dig fortsätta för att få din vilja fram. 

När du valde att inte visa mig någon respekt och bara utnyttja min kropp efter ditt behag utan att bry dig alls om att min vilja inte var den samma som din.

Varenda våldtäkt du utsatte mig för har ärrat min själ djupare än du någonsin kan förstå.

För helt ärligt tror jag inte du har en enda tanke på hur dina handlingar påverkade mig. 

Har du någonsin ens reflekterat över vad du gjorde mot mig? Tänkt på hur sättet du behandlade en ung liten flicka på kunde påverka hela hennes framtida liv?

Att vid upprepade tillfällen våldtas under flera månader är fruktansvärt traumatiskt och lämnar så svåra känslor. Jag kämpar fortfarande och du, ja vad gör du? 

Jag tror knappast att du drabbas av hemska flashbacks som kan komma från ingenstans, jag tror inte att dina förhållanden påverkas av det du gjorde mot mig , jag tror inte att du gråter dig till sömns av minnena, jag tror inte ens du gett mig en enda tanke sen jag lyckades ta mig ur vår relation. 

Men du har sett till att etsa dig in i mig på ett helt oförlåtligt sätt. 

Bara ett ljud, en lukt eller en känsla får det att brista för mig. Bara jag ser någon som liknar dig till utseendet eller hör någon med en röst som påminner om din gör att jag tappar det totalt.

Att ens höra ditt namn...

På en sekund är jag den där femtonåriga tjejen som ligger fasthållen på en madrass igen.

Förstår du vad du har gjort?

Är du ens medveten om att du har förstört en annan människas liv enbart för din sexuella njutning? 

Jag vill aldrig någonsin se dig igen, men samtidigt vill jag ha svar på hur fan du tänkte. Hur du rättfärdigade ditt beteende och hur du inte kan ha någon form av ansvarskänsla för vad du gjort mot mig? 

Än idag känner jag mig så totalt hjälplös. Det är som om jag inte kan bygga upp någon självkänsla eller något självförtroende. För den dagen du bestämde dig för att våldta mig tog du inte bara i från mig min trygghet, men även min förmåga att någonsin kunna känna mig säker i mig själv igen. 

För när man blir så förnedrad och utnyttjad mot sin vilja, om och om igen lär man sig att man inte är värd någonting. Jag kunde inte rädda mig själv då så hur ska jag kunna göra det nu? 

Jag stannade kvar hos dig i flera månader trots att du skadade mig så. Jag skäms när jag tänker tillbaka och känner mig så svag som inte flydde tidigare. 

Men jag hade inte den styrkan, du tog den ifrån mig.

Efter det du gjorde mot mig visste jag inte alls hur jag skulle hantera traumat. Vet du vad som hände när jag inte kunde bearbeta det jag upplevt? 
Jo jag försatte mig själv i situationer där jag lät män utnyttja min kropp precis som du gjort. 
Jag "våldtog" mig själv genom andra för att återuppleva traumat, jag använde sex som ett sätt att skada mig själv. 

Mitt sexliv har varit så otroligt destruktivt och det var först flera år senare som jag kunde förstå varför. 

När jag äntligen vågade börja tänka på det jag varit med om, när jag äntligen vågade berätta att jag blivit våldtagen. 

Tydligen är det inte helt ovanligt att personer, speciellt barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, återupplever trauman genom att söka sig till nya förövare. Att jag dessutom redan hade svåra psykiska problem och ett självdestruktivt beteende gjorde ju mig till "det perfekta offret" för att just hamna där. 

Trots att jag vet rent logiskt att jag aldrig förtjänade att utsättas för något av det här, så är det inte vad mina känslor säger mig. 

I så många år har jag levt med känslan av att vara smutsig, förstörd och värdelös. En känsla av att det enda jag duger till är sex. För något annat av värde har jag inte att erbjuda. 

Sex för mig har varit så destruktivt att jag har aldrig dejtat någon. 

Jag har aldrig fått uppleva hur det känns att bli kär i någon och bara vänta och längta. Att känna åtrå.

Nej för mig har sex istället varit anonyma möten i baksätet på en främande mans bil. 

En skräck och förnedring i ett desperat försök att bearbeta traumat du orsakade. 

Jag sa aldrig något när jag blev våldtagen, vet ni varför? 

Jo för jag blev våldtagen av min pojkvän. Något som jag hade fått höra så många gånger att man inte kan bli. Så inpräntat var det i min hjärna att för att vara en "riktig" våldtäkt så man måste skrika och slåss för sitt liv när en främling attackerade.

Orden om att ifall du inte skriker för full hals och slåss för ditt liv så är det ingen våldtäkt. 

Orden om att en våldtäkt är när en total främling hoppar på dig en sen mörk natt. 
Att han kommer från ingenstans och drar in dig i ett buskage, tvingar ner dig med fysiskt våld och du skriker efter hjälp men ingen hör ekade i mitt huvud.

När jag har hör människor tala om våldtäkt är det oftast den bilden som porträtteras, men sanningen är att i de flesta fall av våldtäkt så är förövaren någon man känner. En klasskamrat, en nära kompis eller en bekant till en bekant. Ibland är det till och med din egen partner.

Den som attackerade mig var min pojkvän. En man jag hade haft sex med innan. En man jag litade på och som stod mig nära. Jag blev inte påhoppad i skogen så som jag hade blivit varnad för. 

Jag blev attackerad i mitt eget hem.

   

Men något jag lagt märke till är att det finns en viss attityd som nästan rent utsagt säger att man inte kan våldta någon man är ihop med.  För är man ihop så brukar man ju ha sex? Man "ska" ha sex med sin partner. 
Folk förstår inte att en våldtäkt som begås av en partner är minst lika verklig som en våldtäkt som begås av en främling. De förstår inte hur man kan bli våldtagen av någon man älskar och ett resultat av detta är att många lider i tysthet.
Vi vågar inte prata om övergreppet. Vi känner skam och att vi kan till och med lägga skulden på oss själva.  Det är ju vi som tagit in den här mannen i våra liv.
Vi känner oss inte berättigade att må dåligt, för vi har hört så många gånger att det inte är en riktig våldtäkt. Hela våra liv får vi höra att vi inte ska gå ensamma på natten, att vi ska ha överfallslarm och tänka på hur vi klär oss för att undvika våldtäkt. 

Men aldrig talas det om att skydda sig från de personer man faktiskt känner. 

Vi får lära oss att vi ska ropa att det brinner, för det är större chans att någon då larmar eller kommer till undsättning. 

Men hur man reagerar vid en våldtäkt vet man först när man blir utsatt. De flesta är övertygade om att de skulle slåss och skrika tills förövaren gav sig eller tills någon hörde och kom för att hjälpa. Det är så lätt att säga att man ska sticka ut ögonen på honom eller bita kuken av aset. 

Men det är inte så lätt.
Speciellt inte om personen ifråga är någon du månar om, någon du inte vill skada, någon du älskar.
Hur mycket han än skadar dig så har ni ett förhållande, en historia, ni har känslor för varandra.

Jag vet hur det är när man ligger där, fasthållen under tyngden av en stor man. Jag vet hur fruktansvärd känslan är när man ligger helt hjälplös inför någon annans styrka. Känslan när han bände upp min mun som jag kämpade så hårt för att hålla stängd var av ren skräck. Att få en kuk intvingad i munnen mot min vilja var så kränkande och förnedrande.
Jag vet hur alla känslor och tankar gick. Ja jag kunde bitit hårt i hans penis. Men jag kunde inte skada honom. En mental spärr gjorde det fysiskt omöjligt att göra min pojkvän illa, trots att han våldtog mig.

Trots att han skadade mig både fysiskt och psykiskt kunde jag inte göra honom illa.

Jag skämdes jag så mycket över att bli våldtagen så jag skrek aldrig. Jag ropade aldrig på hjälp.
Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag kämpade i tystnad, jag sa nej, försökte ta mig ur hans grepp. Men har var så stark. Jag hade ingen chans hur mycket jag än försökte krångla mig loss. 
Min lilla tunna kropp var inte stark nog för den 40 kilo tyngre och 30 cm längre mannen som tvingade mig till sex jag inte ville ha, om och om igen.

Jag kände mig så svag, så smutsig och tanken på att någon skulle få veta vad som hände skrämde mig så inte ens efteråt berättade jag för någon utan fortsatte leva som vanligt. 

Efter att han våldtagit mig låtsades han som ingenting, och det gjorde jag med. 

Men varför gjorde du inte slut?
Ja, det är en svår fråga. Så här i efterhand så inser jag ju att jag borde lämnat aset med en gång.
Men jag var redan psykiskt skör, och osäker på mig själv. Jag tror att jag någonstans intalade mig att jag förtjänade det. Att det var normalt att killen fortsatte efter att tjejen sagt nej upprepade gånger.
Jag mådde så dåligt redan innan, så jag kände att jag och min vilja inte hade någon betydelse.
Så jag fortsatte dejta honom i flera månader.
I slutet av vår relation var jag så nedbruten så jag knappt ens orkade kämpa emot längre.
Jag låg helt apatiskt och lät det ske, för det gick snabbare så. Han utnyttjade mig på ett så fruktansvärt sätt och när jag äntligen bröt mig ur det där fruktansvärda förhållandet var jag inte längre hel,

jag var krossad inombords. Jag kände mig helt värdelös och sex blev svårt för mig.

Än idag påverkas jag av det som hänt mig. 

#MeToo

Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 

 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 

   

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

   

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

Jag har mått psykiskt dåligt så länge jag kan minnas. När jag var sex år började mitt självskadebeteende. Det var det enda sättet jag kunde hantera mitt mående, och det dröjde inte länge förrän jag började skolka på grund av mitt dåliga mående. Där efter började mobbningen i skolan.
Jag mådde sämre och sämre och jag blev destruktivare och destruktivare.
I tonåren blev jag utsatt för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp och våldtäkt vilket ledde till ännu ett sätt att skada mig själv på. Sex! Jag lät mig utnyttjas och straffade mig själv genom att ge min kropp till främmande män. 

Mitt mående fortsatte att bli sämre och sämre ju längre tiden gick och kulminerade tillslut i ett självmordsförsök som var väldigt nära att lyckas.
Jag blev för tredje gången i mitt liv inlåst på en psykiatrisk avdelning och det var traumatiskt.
Under tiden på de psykiatriska avdelningarna stötte jag på vårdare som inte kan kallas för annat än fullständiga idioter som definitivt inte borde jobba med människor. De njöt av att skrämma och plåga de sjuka barnen.

Strax efter mitt självmordsförsök sattes en utredning igång och jag diagnostiserades med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom med inslag av panikattacker och Atypisk depression.
Jag drabbades även i samma veva som utredningen av Perniciös anemi, en så grav blodbrist till följd av näringsbrist att jag var tvungen att bli inlagd på sjukhus och få både näringsdropp, blodtransfusion och massor med sprutor med vitaminer för att kunna bygga upp mitt blodvärde igen. Det var en tuff period, som skrämde mig mycket. Min psykiska ohälsa hade nu även givit mig fysiska problem.

Jag blev sjuk för att min ångestsjukdom under många år hindrat mig från att äta ordentligt.
Jag tvingades nu kämpa med maten och lära mig äta normalt igen.

Jag kämpade och kämpade för att lära mig hantera ångest och depressioner.
Men mitt i all kamp händer det som inte får hända. Min mamma dör! Helt plötsligt utan förvarning dör min endast 43 år gamla mamma. Det var bara 3 dagar innan min 22-årsdag.
Sorgen drabbade oss alla väldigt väldigt hårt. Det var en chock och jag slungades in i ännu sämre mående.
Nästan omgående kunde jag uppleva känslor jag inte tidigare kännt. Fysiska förnimmelser som jag kopplade till den stora sorgen och framför alt chocken som vi alla hade drabbats av.
Men ganska snart kunde jag inte längre förklara dessa symptom som sorg, chock eller psykiskt dåligt mående. Nej, det blev bara fler och fler och konstigare och konstigare symptom. Så jag sökte mig till vårdcentralen och blev bortvisad direkt.
Samma sak upprepades inte mindre än sex gånger innan jag fick en utredning.
En utredning som visade att jag hade drabbats av Multipel Skleros.
Hela min värld rasade igen. Bara ett och ett halvt år efter mammas död fick jag den kroniska och allvarliga diagnosen MS.
Jag fick ett recept på bromsmedicin samma dag som jag fick diagnosen och fick börja ge mig själv sprutor inom en vecka.
Men bromsen fungerade inte och jag drabbades av det svåraste skrovet hittills.
Jag fick byta medicin till en medicin jag skulle få via dropp var fjärde vecka.
Medicinen fungerade jättebra! Sjukdomen bromsades och jag slutade få skov. Men, jag drabbades av JC-virus. Ett virus som kan leda till en mycket dödlig sjukdom kallad PML, om man har detta virus i kombination med den bromsmedicin. Så när värdena blivit allt för höga var det bara att sluta.
Så det bestämdes att jag så fort som möjligt skulle börja med en ny broms. Så jag infann mig på sjukhuset för att få den nya medicinen även den via dropp.
Men bara sekunder in i droppet kände jag en konstig känsla i halsen och efter knappt tio minuter sjönk mitt blodtryck drastiskt och pulsen dubblades i hastighet.

Jag hade drabbats av en anafylaktisk reaktion. Jag fick ligga på övervakning i några timmar och jag fick en liter vätskedropp för att motverka reaktionen. Jag tålde inte alls medicinen och
det innebär att ännu en broms är förverkad.
Tredje medicinen på tre år.
Nu står jag utan broms och det är väldigt stressfullt, för varje dag som går ökar risken för skov.
Jag väntar på läkartid och svar på blodprover som jag lämnat.