.....
Av Sara Modigh - 2018-07-19 13:45
Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.
Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men det var lögner.
Kunde ni inte se det? Titta bara på de toma ögonen och en ärrade huden.
Hon försökte hålla sig från att gråta sig till sömns varje kväll. Förlorad i sina tankar ligger hon vaken genom natten. Hon visste att det inte fanns någon chans, inget hopp om ett bättre liv.
Men hon kan inget säga, så rädd att alla ska resa sig och gå iväg. Lämna henne ensam kvar i sorgen.
Så hon håller allt inom sig.
Som en soldat fortsatte hon kriga, men kriget var med sig själv.
Ärren på hennes handleder de var inga misstag. Men ingen brydde sig tillräckligt för att rädda henne från självhatet.
Saker gick alltid ner, det blev tyngre och tyngre, aldrig riktigt upp och hon fast i denna dumma rutin.
Hon visste exakt vad hon skulle göra här näst.
Hon skrev ett brev med händerna som skakade vilt. Titta på mig nu är du stolt över mig nu?
Men hon visste att det inte var hennes fel. Det var världen som borde böja sitt huvud i skam.
Världen som misslyckades med att rädda henne från sig själv.
Hon tog sitt sita andetag och stolen föll ner. Det är över, allt är borta, nu hälsar hon döden.
Hon har försökt så länge att fixa detta, att passa in. Nu har hon kommit att inse att denna världs full av synd. Det finns inget för henne här, hon är bara slöseri med utrymme. Hon har ingen anledning att stanna här. Jag vet om ett år eller så kommer du glöma att jag är borta, för jag är inte riktigt något att slösa tankar på.
