Till min förövare

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig. 

Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skräcken som jag kände då när du valde att tvinga dig på mig. När du valde att trots mina nej och försök att ta mig bort från dig fortsätta för att få din vilja fram. 

När du valde att inte visa mig någon respekt och bara utnyttja min kropp efter ditt behag utan att bry dig alls om att min vilja inte var den samma som din.

Varenda våldtäkt du utsatte mig för har ärrat min själ djupare än du någonsin kan förstå.

För helt ärligt tror jag inte du har en enda tanke på hur dina handlingar påverkade mig. 

Har du någonsin ens reflekterat över vad du gjorde mot mig? Tänkt på hur sättet du behandlade en ung liten flicka på kunde påverka hela hennes framtida liv?

Att vid upprepade tillfällen våldtas under flera månader är fruktansvärt traumatiskt och lämnar så svåra känslor. Jag kämpar fortfarande och du, ja vad gör du? 

Jag tror knappast att du drabbas av hemska flashbacks som kan komma från ingenstans, jag tror inte att dina förhållanden påverkas av det du gjorde mot mig , jag tror inte att du gråter dig till sömns av minnena, jag tror inte ens du gett mig en enda tanke sen jag lyckades ta mig ur vår relation. 

Men du har sett till att etsa dig in i mig på ett helt oförlåtligt sätt. 

Bara ett ljud, en lukt eller en känsla får det att brista för mig. Bara jag ser någon som liknar dig till utseendet eller hör någon med en röst som påminner om din gör att jag tappar det totalt.

Att ens höra ditt namn...

På en sekund är jag den där femtonåriga tjejen som ligger fasthållen på en madrass igen.

Förstår du vad du har gjort?

Är du ens medveten om att du har förstört en annan människas liv enbart för din sexuella njutning? 

Jag vill aldrig någonsin se dig igen, men samtidigt vill jag ha svar på hur fan du tänkte. Hur du rättfärdigade ditt beteende och hur du inte kan ha någon form av ansvarskänsla för vad du gjort mot mig? 

Än idag känner jag mig så totalt hjälplös. Det är som om jag inte kan bygga upp någon självkänsla eller något självförtroende. För den dagen du bestämde dig för att våldta mig tog du inte bara i från mig min trygghet, men även min förmåga att någonsin kunna känna mig säker i mig själv igen. 

För när man blir så förnedrad och utnyttjad mot sin vilja, om och om igen lär man sig att man inte är värd någonting. Jag kunde inte rädda mig själv då så hur ska jag kunna göra det nu? 

Jag stannade kvar hos dig i flera månader trots att du skadade mig så. Jag skäms när jag tänker tillbaka och känner mig så svag som inte flydde tidigare. 

Men jag hade inte den styrkan, du tog den ifrån mig.

Efter det du gjorde mot mig visste jag inte alls hur jag skulle hantera traumat. Vet du vad som hände när jag inte kunde bearbeta det jag upplevt? 
Jo jag försatte mig själv i situationer där jag lät män utnyttja min kropp precis som du gjort. 
Jag "våldtog" mig själv genom andra för att återuppleva traumat, jag använde sex som ett sätt att skada mig själv. 

Mitt sexliv har varit så otroligt destruktivt och det var först flera år senare som jag kunde förstå varför. 

När jag äntligen vågade börja tänka på det jag varit med om, när jag äntligen vågade berätta att jag blivit våldtagen. 

Tydligen är det inte helt ovanligt att personer, speciellt barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, återupplever trauman genom att söka sig till nya förövare. Att jag dessutom redan hade svåra psykiska problem och ett självdestruktivt beteende gjorde ju mig till "det perfekta offret" för att just hamna där. 

Trots att jag vet rent logiskt att jag aldrig förtjänade att utsättas för något av det här, så är det inte vad mina känslor säger mig. 

I så många år har jag levt med känslan av att vara smutsig, förstörd och värdelös. En känsla av att det enda jag duger till är sex. För något annat av värde har jag inte att erbjuda. 

Sex för mig har varit så destruktivt att jag har aldrig dejtat någon. 

Jag har aldrig fått uppleva hur det känns att bli kär i någon och bara vänta och längta. Att känna åtrå.

Nej för mig har sex istället varit anonyma möten i baksätet på en främande mans bil. 

En skräck och förnedring i ett desperat försök att bearbeta traumat du orsakade.