Intensiva känslor och tomhet

Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag är så stressad och rastlös. Jag har en hjärna som går på högvarv och tänker hela tiden, men som också inte kan tänka alls.

Jag känner allt så intensivt så jag inte vet vart jag ska ta vägen, för att i nästa stund känna mig fullkomligt tom inombords.

Det är som om jag sitter fast i en berg- och dalbana av känslor som jag inte kan kliva av eller kontrollera. 

Jag känner mig så tom, kall och nästintill apatisk, känslolös men ändå så full av känslor. Jag älskar och hatar, jag är glad och jag är ledsen, jag skrattar och gråter och varje känsla tar över mig utom kontroll. Så intensivt att det gör ont.

Jag går från glädje till sorg så fort att jag inte ens hinner med i svängarna. 

En del av mig är den där bubbliga och glada tjejen jag önskar att jag alltid kunde vara och den andra delen är så otroligt ledsen och allt känns bäcksvart.

Jag är hon som alltid skrattar högst och mest, men som gråter mig till sömns. Flickan som alltid bjuder på ett leende som gör allt för att sprida glädje runt sig. För jag vill inte att någon annan ska känna den smärta jag har inom mig. 

Känslan när man är så ledsen att varje andetag gör ont. När man är så trasig inombords att man tvivlar på att man någonsin kommer bli hel igen. Jag hatar den känslan så innerligt och jag gör allt jag kan för att inte visa tyngden jag bär på. För jag vill skydda min omgivning. 

Jag är så rädd för att påverka andra negativt med min existens, att smitta dem med mitt mörker.

Jag är så emotionellt instabil att jag skrämmer mig själv.