Hur man man känna sig så ensam trots att man är omgiven av så mycket folk. Hur kan man känna sig ensam trots att man har sin familj och alla sina vänner runt omkring sig? Hur man man känna sig övergiven fast alla man känner gladeligen skulle hjälpa mig om jag bara bad om det?
Jag förstår ärligt talat inte det det där. Ändå så känner jag mig ensammast i världen.
Känner mig helt övergiven och utanför.
Vet inte alls vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna bryta mig ur denna överväldigande känsla.
Jag känner mig maktlös inför mina egna tankar och känslor. Allt är så mörkt och läskigt, jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär igen.
Hur kan jag ännu en gång må såhär dåligt?
Varför ska jag må såhär? Jag vill inte må såhär? Jag har gjort allt jag kan för att inte må såhär, och ändå är jag här igen.
Liggandes på golvet skrikgråtandes tills jag nästan spyr, självskadetankar, självmordstankar och inget hopp om en ljusare framtid.
Det är som att allt jag kämpat för de senaste åren är som bortblåst.
Ingenting känns roligt längre, inget av det som jag blivit glad av förut gör mig glad längre.
Jag har inte ens orken att göra det mer. Jag vill bara sova, men sömnen fungerar inte heller.
Antingen sover jag inte alls eller så sover jag nästan ett dygn i sträck.