Jag är inte vacker

Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker. 

Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till. 

Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet. 

Jag säger inte det här för att jag på nått sätt söker bekräftelse. 

För det spelar ingen roll hur många gånger man får höra att man är "fin som man är". när man i själen vet att det inte är sant. 

För egentligen handlar det inte om mitt utseende, utan om hur jag ser på mig själv. 

Jag ser inte mig själv som en värdefull människa, jag ser inte mig som vacker. 

Det är oftast jag själv som sagt alla de där elaka sakerna om min kropp, om mitt utseende och min personlighet. Det är jag själv som varit min största mobbare, och jag tror att många som lever med psykisk ohälsa kan känna igen sig i det där. 

Känslan av att man inte duger, att man är värdelös på alla sätt. 

Självhat är något som jag har brottats med otroligt mycket i mitt liv, och i perioder har jag faktiskt kunnat övervinna självhatet. Men så slår depressionen till igen, ångesten stiger och sen sitter man där igen som den fulaste och mest avskyvärda varelsen på denna jord.  

Jag önskar att jag hade verktygen jag behöver för att alltid kunna känna mig tillfreds i min egen kropp, Jag önskar jag hade förmågan att känna mig värdefull och jag önskar att jag var vacker. 

Alltid är den där sista tanken den starkaste. Tänk om jag bara kunde få vara vacker. 

Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit om jag såg bra ut. Jag hade vart omtyckt, haft många vänner och mina förhållanden till män hade inte vart så destruktiva. 

Jag skulle vara trygg i mig själv, varit självsäker och social. Jag skulle ha haft lätt för att prata med människor för ingen skulle dömma mig för ärr och valkar. För jag skulle ju vara vacker. 

Så många nätter har jag gråtit mig till sömn, så många gånger har jag drömt om ett nytt liv, så hårt har jag önskat att jag vore vacker att det gjort fysiskt ont inom mig.