Ärren är en del av mig, jag kommer alltid att ha mina ärr med mig som en påminnelse över de fruktansvärda tider jag överlevt. Men åh vad jag ibland önskar att jag inte hade mina ärr.
Jag har som vuxen aldrig fått se mina armar utan ärr. Jag vet inte ens hur jag skulle se ut om jag inte hade ärren och det är en sorglig tanke. Så länge har ärren prytt mina armar att jag inte ens minns hur det är att ha en slät "normal" hud där.
Men vad som är ännu sorgligare är att jag döms av människor som ser mina ärr, jag får konstiga blickar vart jag än går om jag inte gömmer min kropp.
Jag kan inte gå och bada eller ens ta av mig min långärmade tröja offentligt utan blickar på mina armar.
Jag är annorlunda, och det märks.
För jag ser när du stirrar på mina armar, jag ser när du vänder dig om för att titta en extra gång, jag märker att du tänker på mina ärr. Din blick är långt ifrån osynlig.
Så ofta får jag frågor om mina armar, så ofta får jag meddelanden på internet om hur dumt det är att skära sig, som om jag inte redan visste det. Kommentarer om att jag söker uppmärksamhet för att jag har synliga ärr.
Det spelar ingen roll hur gamla mina ärr är, jag ses ändå som en självskadande tjej.
Fast det är så många år sedan jag hade ett aktivt självskadebeteende så kommer jag alltid få kommentarer om det.
Folk tar mina bilder och zoomar in på mina ärr och skickar tillbaka till mig med diverse olika meddelanden. Folk snor mina bilder och lägger upp på olika sidor.
Ibland känns det som om mina armar är allmän egendom och att vem som helst har rätten att prata om, diskutera och sprida.
Det har hänt mer än en gång att folk startar diskussioner om mina ärr under bilder på mig.
"Kolla ärren", "det är dumt att skära sig", "gör inte så mot dig själv", "hon vill bara ha uppmärksamhet", "Skär åt andra hållet", "Gör det ordentligt nästa gång" och så vidare i oändlighet.
Men ärren du ser på mina armar är ingenting mot de ärr jag har inom mig.
Jag är en trasig själ, och ärren på mina armar är bara ett resultat av den inre smärta jag kämpat med hela mitt liv. Den där smärtan som inte syns och som så ofta glöms bort i diskussionerna om mina ärr.