Rökfri

29 september 2013 slutade jag röka. Jag trodde verkligen att jag var fri från rökning för livet. 

Det gick så bra att sluta, jag lyckades faktiskt på första försöket. 

Jag hade tänkt på det läge och en dag bara bestämde jag mig att nu får det vara nog. 

Men efter 850 dagar som rökfri föll jag dit igen. 
Jag upplevde en kris i mitt liv, och jag mådde så dåligt att jag både började självskada igen och mitt i krisen tände jag den där cigaretten med tanken att "en kan ju inte skada". 

Jag ville bara ta mig igenom den där fruktansvärda smärtan. Jag trodde inte att jag efter nästan två och ett halvt år som rökfri skulle falla dit så hårt. 

Men när jag satt där med cigaretten i handen kände jag mig hel. Det var som om en bit av min arm hade saknats under all den tiden, och det går inte ens att beskriva känslan av att få andas in den där röken och långsamt andas ut den igen. Det kännes underbart, mina tankar klarnade, ångesten dämpades och jag kände ett rus som aldrig tidigare. 

Nu har det gått lite mer än ett år sen den där dagen och jag röker fortfarande. 

Men jag vill inte röka! 

Jag är rent utsagt livrädd för vad de där cigaretterna gör med min kropp. Jag är helt övertygad om

att jag kommer få både cancer och KOL inom kort. 

Jag började ju röka redan i högstadiet så sammanlagt har jag väl rökt i ungefär tio år. 

Cigaretterna har varit min tröst, mitt stöd, belöningar för att jag klarat av saker och de har lugnat mig i situationer där jag varit nära att tappa kontrollen. 

Jag har tröstat mig själv så mycket med dem där cancerpinnarna och jag hatar att jag är så beroende. Om jag ändå kunde åka tillbaka till den där dagen då jag rökte min första cigarett och kunde få det ogjort. Då hade jag sluppit det här bekymret jag står med nu.

För nu känner jag att jag måste sluta, jag måste få ordning på mitt liv.

Men det känns svårare att sluta nu än det gjorde första gången jag slutade. Jag tänker varje gång jag sitter ute på balkongen och andas in den där giftiga röken att "det här är den sista", men ändå sitter jag lik förbannat där igen efter några timmar med precis samma tanke. 

Jag förstår inte hur svårt det kan vara att bara sluta. Men det är väl rädslan att ge upp mitt stöd, och tanken på ytterligare något att behöva kämpa med som skrämmer mig mest. 

Jag har svårt att tro på min egna förmåga att sluta, trots att jag har lyckats tidigare. 

Jag mår fortfarande dåligt och intalar hela tiden mig själv att jag förtjänar en cigarett, bara en till.

Men nu får det vara nog! Nu vill jag bli rökfri igen!