Grattis mamma

Jag tänkte ta en liten paus i bloggserien idag men i morgon fortsätter det igen. Anledningen till att jag tänkte ta en ledig idag är för att det är min mammas födelsedag idag och jag tänkte därför ägna ett blogginlägg till henne. 

Min mamma skulle ha fyllt 47 år idag om hon fortfarande hade levt.

Jag sitter och funderar lite på hur det hade varit om hon fortfarande var i livet, hade vi suttit hemma hos henne på Frejagatan och fikat tillsammans med familjen? Hade vi sjungit "ja må hon leva uti hundrade år" och förväntat oss att det var så det skulle vara? Förväntat oss att hon skulle leva tills hon var hundra. För några år sen trodde jag nog det. 

Hennes mormor blev ju strax över nittio år, så på något vis förväntade jag mig nog lite att mamma också skulle bli det. 

Ingen av oss väntade oss att hon skulle gå bort strax innan sin fyrtiofyraårsdag i alla fall.  

Det är så svårt att greppa att mamma kunde försvinna sådär plötsligt. Det är så svårt att förstå hur hon som var så ung kunde dö i sömnen bara sådär. Svårt att fatta hur hon inte kunde förstå att hon var så sjuk att hon var döende? 

Man tror ju att när man är så sjuk att man är millimeter från att dö så måste man ju känna det?

Eller?

Det är otäckt att tänka på det. För det finns ju bara två svar och båda svaren är ju fruktansvärda.

Antingen så visste hon och gjorde inget åt det eller så visste hon inte och fick inte ens en chans att försöka. Det skulle ju kunna betyda att vem som helst i min närhet är döende just nu utan att veta om det, och det är fruktansvärt obehagligt att tänka på. 

Mamma finns i mina tankar varje dag,men såhär kring årsdagar så som årsdagen för hennes bortgång eller födelsedagar, jul, nyår, påsk och allt sådant som man brukade fira med henne så känns det särskilt jobbigt.

För det där tomrummet som hon lämnat efter sig blir så extra tydligt och saknaden och tankarna på mamma kommer upp mycket mer när man vet att hon borde varit med. 

Jag önskar verkligen att jag kunde få träffa henne igen, se henne framför mig, höra hennes röst, känna hennes doft och kunna krama henne hårt och länge. 

Men det går inte. Istället får jag nöja mig med att gå till en grav och lämna lite blommor.

Detta är den fjärde födelsedagen som hon skulle haft men aldrig fick. Det är så orättvist så orden inte räcker till för att uttrycka det.

Men jag vill ändå säga, Grattis på födelsedagen mamma, jag älskar dig!

Jag hoppas att du sitter uppe på ett moln och kan se ner på alla dina barn och glädjas åt hur långt vi alla kommit i livet. 

Jag vet att du hade varit så stolt om du fortfarande varit med oss.