En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

¯\_(ツ)_/¯

Av Sara Modigh - 2018-09-06 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv?

Är det såhär det ska vara? 


Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet.

Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ångesten som river i bröstet, oron som gör att jag ligger sömnlös i timmar, paniken som väcker mig när jag väl lyckats somna. Sorgen som ligger som en tjock, svart kletig tjära inom mig och gör allt så tungt. 

Smärtan i kroppen som ständigt gör sig påmind, den eviga tröttheten som jag aldrig kan bli av med,  orkeslösheten som gör det omöjligt att ens klara av de enklaste vardagsuppgifter. 

Att inte kunna lyfta något över huvudet utan att känna sig döende, förstår ni hur handikappande det är? Bara att sätta upp en hästsvans får mig svimfärdig och myrkrypningarna i armarna är så fruktansvärda.

Känsligheten mot värme som gjort att jag varit helt isolerad i min lägenhet under hela sommaren, oförmögen att lämna den. 


Har ni förresten tänkt på hur mycket vi egentligen har i våra liv som är varma? Det var inget jag någonsin reflekterat över innan jag drabbades av MS.

Jag kan inte stå vid en spis mer än några sekunder innan jag är överhettad, att dammsuga är ett helvete för varmluften som blåser ut ut dammsugaren värmer rummet väldigt fort. Att dammsuga är ju dessutom fysiskt ansträngande vilket även det gör att man blir varm. Jag kan inte vistas i en tvättstuga med torkskåp eller torkrum igång eller vara i ett badrum där en dusch är igång eller någon precis duschat varmt. 

Till och med mänsklig närhet är jobbig! För blir jag varm, ja då mår jag så extremt dåligt!


Och hur jobbig och handikappande min MS än är, så är det egentligen ingenting mot min psykiska ohälsa. Men den är svårare att prata om, svårare att beskriva. 

Stressen och pressen att försöka leva ett "normalt" liv, trots att det är dömt att misslyckas kväver mig. Önskan om att bara få vara kapabel att ta hand om mig själv är så stark, men trots det går det inte. 

Att som vuxen kvinna inte kunna bre sig själv en smörgås när hon är hungrig för att hennes psykiska ohälsa stoppar... fattar ni hur fucking jävla förnedrande det känns? Jag känner mig så värdelös, patetisk och oduglig. Jag har liksom ingenting att komma med.


Jag kan ingenting, orkar ingenting, gör ingenting. Sitter bara och ruttnar bort i min ensamhet och knappt ens det orkar jag med. 


ensamhet..


Jag har så mycket människor runt omkring mig, men ändå känner jag mig så otroligt ensam.

Det finns liksom ingen som jag känner mig trygg med, ingen jag känner att jag kan prata med, ingen jag vågar släppa nära. 

För jag har blivit så fruktansvärt sårad av personen jag en gång litade på mest av allt i världen. 

Så nu litar jag inte på någon! Jag kan inte, det är en spärr som gör att jag inte vågar släppa någon så nära igen. 

Jag känner mig så trasig, som om jag aldrig någonsin kommer kunna ha en normal relation efter allt som hänt. 

Dömd att förbli ensam och olycklig resten av mitt liv, oförmögen att finna mening i livet. 



Nervsmärtor, myrkrypningar, brännande hud, domningar, känselstörningar, yrsel, balansproblem, huvudvärk, värmekänslighet, feberkänsla, illamående, problem med urinblåsan, fatigue, depression, ångest, flashbacks, panik, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet, självhat, hopplöshet, självmordstankar.. det är min dagliga kamp. En kamp jag känner allt mer att jag håller på att förlora.

För hur gör man ens för att finna motivationen att kämpa när man inte längre har något att kämpa för?  


Ibland undrar jag varför jag ens ska fortsätta leva? Jag är bara en belastning för mina närstående och för samhället. Bidrar inte med någonting, har inget syfte, ingen funktion. 

Jag är skräp, jag är trasig.. och vad gör man med trasiga saker som inte går att laga? Jo man slänger dem. 

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen? 

Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. Varför kan jag inte hjälpa mig själv? 

Varför känner jag mig så otroligt hjälplös. 


Jag har så svårt att förstå mina känslor.. 


Så länge har jag försökt trycka undan och glöma det där jag var med om. Men jag har nått en gräns för hur mycket minnen jag kan trycka ner. 


Hur bearbetar man egentligen ett övergrepp? 

.....

Av Sara Modigh - 2018-07-19 13:45


Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre. 
Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men det var lögner. 
Kunde ni inte se det? Titta bara på de toma ögonen och en ärrade huden. 
 
Hon försökte hålla sig från att gråta sig till sömns varje kväll. Förlorad i sina tankar ligger hon vaken genom natten. Hon visste att det inte fanns någon chans, inget hopp om ett bättre liv. 
Men hon kan inget säga, så rädd att alla ska resa sig och gå iväg. Lämna henne ensam kvar i sorgen. 
Så hon håller allt inom sig.
Som en soldat fortsatte hon kriga, men kriget var med sig själv. 
Ärren på hennes handleder de var inga misstag. Men ingen brydde sig tillräckligt för att rädda henne från självhatet.
Saker gick alltid ner, det blev tyngre och tyngre, aldrig riktigt upp och hon fast i denna dumma rutin.
Hon visste exakt vad hon skulle göra här näst.
Hon skrev ett brev med händerna som skakade vilt. Titta på mig nu är du stolt över mig nu?
Men hon visste att det inte var hennes fel. Det var världen som borde böja sitt huvud i skam.
Världen som misslyckades med att rädda henne från sig själv. 
Hon tog sitt sita andetag och stolen föll ner. Det är över, allt är borta, nu hälsar hon döden.  
 
Hon har försökt så länge att fixa detta, att passa in. Nu har hon kommit att inse att denna världs full av synd. Det finns inget för henne här, hon är bara slöseri med utrymme. Hon har ingen anledning att stanna här. Jag vet om ett år eller så kommer du glöma att jag är borta, för jag är inte riktigt något att slösa tankar på.

 

Disney Snövit

Av Sara Modigh - 2018-07-06 04:02

     

   

 

Till min förövare

Av Sara Modigh - 2018-06-27 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig. 

Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skräcken som jag kände då när du valde att tvinga dig på mig. När du valde att trots mina nej och försök att ta mig bort från dig fortsätta för att få din vilja fram. 

När du valde att inte visa mig någon respekt och bara utnyttja min kropp efter ditt behag utan att bry dig alls om att min vilja inte var den samma som din.


Varenda våldtäkt du utsatte mig för har ärrat min själ djupare än du någonsin kan förstå.

För helt ärligt tror jag inte du har en enda tanke på hur dina handlingar påverkade mig. 

Har du någonsin ens reflekterat över vad du gjorde mot mig? Tänkt på hur sättet du behandlade en ung liten flicka på kunde påverka hela hennes framtida liv?



Att vid upprepade tillfällen våldtas under flera månader är fruktansvärt traumatiskt och lämnar så svåra känslor. Jag kämpar fortfarande och du, ja vad gör du? 

Jag tror knappast att du drabbas av hemska flashbacks som kan komma från ingenstans, jag tror inte att dina förhållanden påverkas av det du gjorde mot mig , jag tror inte att du gråter dig till sömns av minnena, jag tror inte ens du gett mig en enda tanke sen jag lyckades ta mig ur vår relation. 


Men du har sett till att etsa dig in i mig på ett helt oförlåtligt sätt. 


Bara ett ljud, en lukt eller en känsla får det att brista för mig. Bara jag ser någon som liknar dig till utseendet eller hör någon med en röst som påminner om din gör att jag tappar det totalt.

Att ens höra ditt namn...

På en sekund är jag den där femtonåriga tjejen som ligger fasthållen på en madrass igen.

Förstår du vad du har gjort?

Är du ens medveten om att du har förstört en annan människas liv enbart för din sexuella njutning? 


Jag vill aldrig någonsin se dig igen, men samtidigt vill jag ha svar på hur fan du tänkte. Hur du rättfärdigade ditt beteende och hur du inte kan ha någon form av ansvarskänsla för vad du gjort mot mig? 


Än idag känner jag mig så totalt hjälplös. Det är som om jag inte kan bygga upp någon självkänsla eller något självförtroende. För den dagen du bestämde dig för att våldta mig tog du inte bara i från mig min trygghet, men även min förmåga att någonsin kunna känna mig säker i mig själv igen. 

För när man blir så förnedrad och utnyttjad mot sin vilja, om och om igen lär man sig att man inte är värd någonting. Jag kunde inte rädda mig själv då så hur ska jag kunna göra det nu? 

Jag stannade kvar hos dig i flera månader trots att du skadade mig så. Jag skäms när jag tänker tillbaka och känner mig så svag som inte flydde tidigare. 


Men jag hade inte den styrkan, du tog den ifrån mig.



Efter det du gjorde mot mig visste jag inte alls hur jag skulle hantera traumat. Vet du vad som hände när jag inte kunde bearbeta det jag upplevt? 
Jo jag försatte mig själv i situationer där jag lät män utnyttja min kropp precis som du gjort. 
Jag "våldtog" mig själv genom andra för att återuppleva traumat, jag använde sex som ett sätt att skada mig själv. 

Mitt sexliv har varit så otroligt destruktivt och det var först flera år senare som jag kunde förstå varför. 

När jag äntligen vågade börja tänka på det jag varit med om, när jag äntligen vågade berätta att jag blivit våldtagen. 

Tydligen är det inte helt ovanligt att personer, speciellt barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, återupplever trauman genom att söka sig till nya förövare. Att jag dessutom redan hade svåra psykiska problem och ett självdestruktivt beteende gjorde ju mig till "det perfekta offret" för att just hamna där. 


Trots att jag vet rent logiskt att jag aldrig förtjänade att utsättas för något av det här, så är det inte vad mina känslor säger mig. 

I så många år har jag levt med känslan av att vara smutsig, förstörd och värdelös. En känsla av att det enda jag duger till är sex. För något annat av värde har jag inte att erbjuda. 

Sex för mig har varit så destruktivt att jag har aldrig dejtat någon. 

Jag har aldrig fått uppleva hur det känns att bli kär i någon och bara vänta och längta. Att känna åtrå.

Nej för mig har sex istället varit anonyma möten i baksätet på en främande mans bil. 

En skräck och förnedring i ett desperat försök att bearbeta traumat du orsakade.