En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor. 

Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig. 

Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med. 

Gråter, skriker, skrattar. Sorg, glädje, rädsla, ångest och ilska som bara kommer utan att jag har kontroll. 

Jag älskar och jag hatar allt och alla. 


Ena stunden är jag redo att ge upp allt och nästa stund vill jag fortsätta kämpa. 


Det tär verkligen på mig att pendla så här mycket i mitt mående, jag får liksom aldrig nått grepp om livet. 

Det känns verkligen om allt runt omkring mig rasar.

Jag mår illa och får ont i magen varje gång jag äter, jag har supersvårt att somna och när jag väl somnat vaknar jag flera gånger varje natt av panik. 


Jag försöker verkligen mitt bästa för att försöka reda ut mina problem och ta mig igenom skiten. Men helt ärligt vet jag inte längre vad jag ska göra. 

Jag har försök att fokusera på att göra saker jag tycker är kul och som jag mår bra av. 

Men det hjälper liksom inte längre. 

Är så djupt nere i depressionen att jag drar mig undan från människor i min omgivning bara för att jag känner mig som en så stor börda. 


Vem skulle vilja umgås med mig liksom? Jag känner mig bara jobbig, den där personen man accepterar men helst undviker liksom. Jag upplever att jag smittar min omgivning med mitt dåliga mående, att jag sprider ett mörker runt mig vart jag än går. 

Jag försöker mitt bästa att alltid vara den där glada trevliga tjejen, att bära upp den där masken för att dölja mitt inre. Men det blir allt svårare och svårare. 

Det känns verkligen som om allt skulle vara så mycket bättre om jag inte fanns. 


Jag har ingenting att tillföra till den här världen, jag har ingen framtid i detta liv. Jag har inga drömmar eller mål, allt är bara svart. 

Jag lever inte, jag existerar bara. 


Jag hatar verkligen att skriva sådana här inlägg på bloggen, och det är väl den största anledningen till att jag inte bloggar så mycket längre. För jag vill inte sprida mitt svarta inre, men det är allt jag har kvar. 


¯\_(ツ)_/¯

Av Sara Modigh - 2018-09-06 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv?

Är det såhär det ska vara? 


Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet.

Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ångesten som river i bröstet, oron som gör att jag ligger sömnlös i timmar, paniken som väcker mig när jag väl lyckats somna. Sorgen som ligger som en tjock, svart kletig tjära inom mig och gör allt så tungt. 

Smärtan i kroppen som ständigt gör sig påmind, den eviga tröttheten som jag aldrig kan bli av med,  orkeslösheten som gör det omöjligt att ens klara av de enklaste vardagsuppgifter. 

Att inte kunna lyfta något över huvudet utan att känna sig döende, förstår ni hur handikappande det är? Bara att sätta upp en hästsvans får mig svimfärdig och myrkrypningarna i armarna är så fruktansvärda.

Känsligheten mot värme som gjort att jag varit helt isolerad i min lägenhet under hela sommaren, oförmögen att lämna den. 


Har ni förresten tänkt på hur mycket vi egentligen har i våra liv som är varma? Det var inget jag någonsin reflekterat över innan jag drabbades av MS.

Jag kan inte stå vid en spis mer än några sekunder innan jag är överhettad, att dammsuga är ett helvete för varmluften som blåser ut ut dammsugaren värmer rummet väldigt fort. Att dammsuga är ju dessutom fysiskt ansträngande vilket även det gör att man blir varm. Jag kan inte vistas i en tvättstuga med torkskåp eller torkrum igång eller vara i ett badrum där en dusch är igång eller någon precis duschat varmt. 

Till och med mänsklig närhet är jobbig! För blir jag varm, ja då mår jag så extremt dåligt!


Och hur jobbig och handikappande min MS än är, så är det egentligen ingenting mot min psykiska ohälsa. Men den är svårare att prata om, svårare att beskriva. 

Stressen och pressen att försöka leva ett "normalt" liv, trots att det är dömt att misslyckas kväver mig. Önskan om att bara få vara kapabel att ta hand om mig själv är så stark, men trots det går det inte. 

Att som vuxen kvinna inte kunna bre sig själv en smörgås när hon är hungrig för att hennes psykiska ohälsa stoppar... fattar ni hur fucking jävla förnedrande det känns? Jag känner mig så värdelös, patetisk och oduglig. Jag har liksom ingenting att komma med.


Jag kan ingenting, orkar ingenting, gör ingenting. Sitter bara och ruttnar bort i min ensamhet och knappt ens det orkar jag med. 


ensamhet..


Jag har så mycket människor runt omkring mig, men ändå känner jag mig så otroligt ensam.

Det finns liksom ingen som jag känner mig trygg med, ingen jag känner att jag kan prata med, ingen jag vågar släppa nära. 

För jag har blivit så fruktansvärt sårad av personen jag en gång litade på mest av allt i världen. 

Så nu litar jag inte på någon! Jag kan inte, det är en spärr som gör att jag inte vågar släppa någon så nära igen. 

Jag känner mig så trasig, som om jag aldrig någonsin kommer kunna ha en normal relation efter allt som hänt. 

Dömd att förbli ensam och olycklig resten av mitt liv, oförmögen att finna mening i livet. 



Nervsmärtor, myrkrypningar, brännande hud, domningar, känselstörningar, yrsel, balansproblem, huvudvärk, värmekänslighet, feberkänsla, illamående, problem med urinblåsan, fatigue, depression, ångest, flashbacks, panik, koncentrationssvårigheter, hjärntrötthet, självhat, hopplöshet, självmordstankar.. det är min dagliga kamp. En kamp jag känner allt mer att jag håller på att förlora.

För hur gör man ens för att finna motivationen att kämpa när man inte längre har något att kämpa för?  


Ibland undrar jag varför jag ens ska fortsätta leva? Jag är bara en belastning för mina närstående och för samhället. Bidrar inte med någonting, har inget syfte, ingen funktion. 

Jag är skräp, jag är trasig.. och vad gör man med trasiga saker som inte går att laga? Jo man slänger dem. 

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen? 

Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. Varför kan jag inte hjälpa mig själv? 

Varför känner jag mig så otroligt hjälplös. 


Jag har så svårt att förstå mina känslor.. 


Så länge har jag försökt trycka undan och glöma det där jag var med om. Men jag har nått en gräns för hur mycket minnen jag kan trycka ner. 


Hur bearbetar man egentligen ett övergrepp? 

.....

Av Sara Modigh - 2018-07-19 13:45


Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre. 
Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men det var lögner. 
Kunde ni inte se det? Titta bara på de toma ögonen och en ärrade huden. 
 
Hon försökte hålla sig från att gråta sig till sömns varje kväll. Förlorad i sina tankar ligger hon vaken genom natten. Hon visste att det inte fanns någon chans, inget hopp om ett bättre liv. 
Men hon kan inget säga, så rädd att alla ska resa sig och gå iväg. Lämna henne ensam kvar i sorgen. 
Så hon håller allt inom sig.
Som en soldat fortsatte hon kriga, men kriget var med sig själv. 
Ärren på hennes handleder de var inga misstag. Men ingen brydde sig tillräckligt för att rädda henne från självhatet.
Saker gick alltid ner, det blev tyngre och tyngre, aldrig riktigt upp och hon fast i denna dumma rutin.
Hon visste exakt vad hon skulle göra här näst.
Hon skrev ett brev med händerna som skakade vilt. Titta på mig nu är du stolt över mig nu?
Men hon visste att det inte var hennes fel. Det var världen som borde böja sitt huvud i skam.
Världen som misslyckades med att rädda henne från sig själv. 
Hon tog sitt sita andetag och stolen föll ner. Det är över, allt är borta, nu hälsar hon döden.  
 
Hon har försökt så länge att fixa detta, att passa in. Nu har hon kommit att inse att denna världs full av synd. Det finns inget för henne här, hon är bara slöseri med utrymme. Hon har ingen anledning att stanna här. Jag vet om ett år eller så kommer du glöma att jag är borta, för jag är inte riktigt något att slösa tankar på.

 

Disney Snövit

Av Sara Modigh - 2018-07-06 04:02