En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Åh mamma, jag kan knappt tro att det redan gått fem år. Att du varit borta i hela fem år.
Tiden har gått så fort, åren bara rullar på. Samtidigt känns det som en evighet.
En evighet sen jag såg ditt varma leende. En evighet sen jag såg dina vänliga ögon. En evighet sen jag hörde ditt skratt som alltid hördes lång väg.
Faktum är att ditt skratt var det allra sista jag hörde från dig, när jag körde iväg från ditt radhus med vindrutan öppen och fick en stor buske in genom rutan.
Du skrattade så högt så det ekade mellan husen och jag körde vidare själv full i skratt.
För du hade ett sådant skratt som alltid smittade av sig.

 
Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag någonsin skulle höra ditt skratt hade jag aldrig kört där ifrån.

Jag förstår inte hur någon så levande helt plötsligt inte längre är det.
Det kom som en blixt från klar himmel.

När jag fick veta att mamma var död kunde jag verkligen inte förstå. Jag ville inte förstå. 

Det fick bara inte vara sant.


Jag minns den där dagen för fem år sedan så väl. Hur jag satt hemma och fixade naglarna inför mitt födelsedag intet ont anande, när Jakob kom inspringande ropade att jag skulle komma fort.
När han berättade att de hittat mamma död fick jag en sådan klump i magen. Det sved och isade.

Min kropp sved av ångest men jag ville inte tro på hans ord.
Hela bilresan hem till mamma kändes som en evighet och sekund på en och samma gång.

Jag ville komma dit fort och se så att allt var okej. Att det bara var ett dåligt skämt.

Samtidigt ville jag inte komma fram alls. För jag visste att när jag kommer fram kommer jag behöva inse den hemska sanningen att min underbara fina mamma inte längre finns.


Det går inte ens och beskriva den skräcken jag kände i det ögonblicket vi kommer fram till mamma, och ser en ambulans parkerad på gatan utanför dörren och polismän i dörröppningen. Inte heller går det att beskriva sorgen som kom som ett slag i magen när man ser hela familjen sitta gråtandes tillsammans. Där och då blev allt alldeles för verkligt. Då gick det inte längre att fly från det faktum att min mamma är död.


 

Fem år senare finns sorgen fortfarande kvar. Men den är inte lika kvävande. Att mamma inte längre finns har blivit en del av livet. Det är en hård verklighet och det finns inget annat man kan göra än att kämpa vidare. Dagarna blir lättare och sorgen mer hanterbar. Men det kommer alltid att finnas en tomhet som aldrig kan fyllas. Saknaden efter mamma kommer aldrig att försvinna. 

Catwoman

Av Sara Modigh - 2017-07-23 21:48

         

Jag vill sova?!

Av Sara Modigh - 2017-07-21 03:31

Varför kan jag inte sova? Eller ja, sova kan jag ju nu tack vare Theralen-dropparna. Men jag kan fortfarande inte somna.
Ligger bara vrider och vänder mig i sängen. Så fort jag lägger mig ner och blundar kommer ångesten.

Jag förstår det inte, har verkligen ingen ro alls till att somna.
Jag får tusen tankar och idéer som jag blir jättestressad över så fort jag stänger ögonen, och det är så frustrerande.
Jag vill ju bara kunna få somna på nätterna. Men nej då, det får jag ju uppenbarligen inte.

Behöver typ narkos eller nått för att stänga av på nätterna.
Jag kan vara så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och så går man och borstar tänderna och gör sig i ordning för natten. Men så fort jag lägger mig är jag klarvaken och fylld med ångest.
Känner mig så stressad att det är som om min kropp och mitt psyke inte vill att jag ska somna.
Jag tror att det kan bero på att jag så ofta har vaknat i panik på nätterna, att jag på nått vis börjat bli rädd för att sova. Fast jag känner mig inte rädd utan det är nog något undermedvetet som gör att jag panikar så inför sömnen.

Men samtidigt sover jag oftast väldigt bra, när jag väl somnar, nu när jag tar Theralen. Så känns lite konstigt att jag skulle bli rädd för sömn nu.
Men sen har ju min psykiska ohälsa aldrig varit logisk.

Största problemet jag har nu är väl att jag allt oftare dygnar för att jag verkligen inte kan somna, vilket i sin tur gör att jag när jag väl somnar kan sova i ett dygn. För jag sover tungt när jag tar Theralen. I vanliga fall vaknar jag ju sjuttioelva gånger varje natt. Men med Theralen sover jag så mycket bättre.
Men tyvärr somnar jag inte av den, annars hade den ju vart perfekt för mig.

Klockan är nu halv fyra på morgonen och jag har börjat tröttna på att försöka somna. Men jag vet att jag inte borde vara uppe till i morgon kväll när jag för inte ens en vecka sedan var uppe i ett och ett halvt dygn i sträck.
Vart gör man av all stress och ångest som dyker upp när man försöker somna?
Vart gör man av alla tankar och känslor som inkräktar? Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

A trip down memory lane

Av Sara Modigh - 2017-07-19 16:45

Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 


 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 



   

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

   

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

Du som är så vacker

Av Sara Modigh - 2017-07-16 08:15

"Du som är så vacker ska inte skära dig.", "Du är så fin, sluta skära dig",

"Förstör inte din fina kropp sådär".

 

Alla dessa kommentarer är sånt som jag hör väldigt ofta. Även än idag får jag höra det, trots att jag varit självskadefri i många, många år. Jag har inte haft ett aktivt självskadebeteende på ungefär 7 år. 

Sedan 2010 har jag bara haft enstaka återfall då och då när det verkligen har krisat, och de gångerna har jag skurit mig på ställen som ingen kan se. Som på höfterna och högt upp på låren. Alltså är det ingen som kan se några spår av nya självskador, när jag vid något enstaka tillfälle haft ett återfall.

Ändå känner folk behovet av att säga åt mig att jag ska sluta bara för att de sett en glimt av mina armar.


Det är irriterande för det var en jävlig kamp att ta sig ur självskadebeteendet. Så att folk inte inser att jag är självskadefri när de ser hundra år gamla ärr på min kropp stör mig lite.

Jag kommer föralltid klassas som hon som skär sig hur länge sedan det än var jag hade ett självskadebeteende, det är jag medveten om. På något sett har jag fått acceptera att det är så det är.

Hur irriterande det än kan kännas ibland när de där brännande blickarna fastnar på mina armar så finns det något som jag tycker är ännu värre.


Det som stör mig ännnu mer än dömmande blickar är när fokuset på något vis börjar handla om mitt utseende. Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra något om hur vacker jag är och att jag därför inte ska skada mig. Och liksadant tvärt om, att jag är ful och ska ta livet av mig/skära djupare.


När jag hör dessa "Du som är så fin",  så vet jag ju att personerna egentligen menar väl. Men jag kan ändå inte tänka på annat än att det skulle vart okej, att jag var så sjuk att jag satt hemma och skar mig, om jag var "ful"? Att man på något vis förtjänar att må dåligt om man inte anses vacker. 

Typ lite "orka bry sig om fula människor", eller att en ful människa inte förtjänar bättre. 


Eller tror ni kanske att psykisk ohälsa sitter i utseendet på något vis. Att man inte kan må dåligt om man har ett "attraktivt" utseende? 


Jag får så ofta höra just det. Att jag som är så attraktiv inte ska må dåligt, och jag tycker det är så konstigt, och väldigt respektlöst. 

Det förminskar min ohälsa och mitt kämpande till ett banalt problem. 
Inte går man runt och säger "Du som är så fin ska väl inte sitta här och snora?" till personer med en förkylning till exempel.

Är man sjuk så är man sjuk oavsett hur man ser ut. Att låtsas att psykisk ohälsa sitter i ett utseende är bara dumt. Det känns som ett väldigt ytligt sätt att se på psykiska sjukdomar. Att det enbart handlar om yttre faktorer så som vårt utseende eller vår relationsstatus.

För jag får också ofta höra att jag inte kan må dåligt eftersom jag har en pojkvän.
Tror knappast man säger så till förkylda människor heller. "Men du som har pojkvän ska väl inte må dåligt". Det är så tröttsamt för det är bara ännu en av alla attityder som finns som förminskar legitimiteten i psykisk ohälsa. 

Ännu en sak som säger att psykisk ohälsa inte är ett allvarligt och potentiellt dödligt tillstånd.