En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Lumpy Space Princess

Av Sara Modigh - 2019-03-15 06:13

         

Det finns en grupp människor i vårt samhälle som inte tror på att psykisk ohälsa existerar eller åtminstone inte alla diagnoser. 

ADHD är en sådan diagnos som människor gärna har åsikter om. Jag kan inte räkna gångerna jag har fått höra att "alla har lite ADHD". Nej, det har dom inte! ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en diagnos som för många är väldigt handikappande och ger väldigt många svårigheter för den som är drabbad. 

Visst kan du precis som alla andra ha svårt att koncentrera dig, men det betyder inte att du har "lite adhd". Det betyder att du är en människa och att du grovt underskattar koncentrationssvårigheterna och alla andra problem någon med ADHD lever med.  


En annan grej jag också ofta hör från människor är att ADHD bara är dålig uppfostran. Men jag förstår inte riktigt resonemanget bakom det. Det finns ju mängder med familjer där bara ett av flera barn har en ADHD-diagnos, har föräldrarna då valt att bara ge en av sina ungar en dålig uppfostran eller vadå? 

Känns ju inte riktigt trovärdigt enligt mig iallafall. 

Hade det dessutom handlat om nått så simpelt som uppfostran, hade då så många barn behövt kämpa med ADHD? Troligen inte!

ADHD är inget du kan uppfostra någon till att sluta ha, så att skylla på föräldrarna och deras uppfostran istället för att anpassa samhället för alla slags funktionsnedsättningar och handikapp suger. 


Ytterligare en sak jag ofta hör är att inte ens hälften av de som har fått diagnosen inte har den "på riktigt".

En person menade på att man skulle byta ut medicineringen mot socker piller då det skulle ge lika bra effekt för hälften av alla med ADHD för de har ju inte diagnosen ändå. 

Visst folk kan bli feldiagnosticerade, växa ur vissa problem, eller rent av påverkas väldigt positivt av placeboeffekten. Men det är ingen anledning till att stoppa all medicinering till människor med adhd, många är beroende av medicin för att få sin vardag att gå ihop. 


Det är likadant med alla psykiska diagnoser, mediciner kan vara livsviktiga för svårt sjuka individer. 

Trots att jag nästan dött av min psykiska ohälsa får jag ändå titt som tätt kommentarer om att jag inte borde ta mediciner.

Mediciner som håller mig vid liv, mediciner som hjälper mig att inte drunkna i mörkret. 

Hade de här personerna som säger sånt här till mig sagt till en person med diabetes att inte ta sitt insulin? Antagligen inte. 


Men det kommer åter igen till det där med att människor inte förstår att känslor kan vara sjukliga..

Ja, alla är ledsna, alla har ångest och känner oro, alla har perioder med mycket stress, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Alla blir trötta på livet ibland.

Men det är inte samma sak! Att du regerar på livet på ett normalt sätt betyder inte att det går att jämföra det med med en psykisk diagnos. 



Jag blir så trött på sånt här, kan inte folk bara låta bli att komma med massa teorier om folks diagnoser och bara acceptera att alla är olika och vissa har det svårare än andra med vissa saker. 

Har man fått en diagnos så är det alltid en läkare med utbildning och långa utredningar bakom och jag lovar att den läkaren vet mer om vad hen pratar om än vad du gör när du säger till mig att adhd inte existerar, att jag bara är dåligt uppfostrad eller att "alla har lite adhd". 

När du säger att alla har ångest och att alla är ledsna ibland.

När du säger att det bara är att rycka upp sig.... 



Skörheten

Av Sara Modigh - 2019-02-26 01:30

Jag är en skör liten själ, jag påverkas otroligt lätt av negativa eller spända stämningar. 

Blir rädd, orolig och ledsen väldigt lätt. 

Ibland känner jag mig som en liten mus i en värld av monster. Jag skulle så lätt trampas ner och bli helt förstörd. 


Jag står med skärvorna av det som en gång var jag i mina händer, jag försöker desperat bygga upp någon form av stabilitet. Men jag kan inte, för allt bara rasar om och om igen. 


Jag är så trött på denna konstanta rädsla som tynger mig. 

Det är så fruktansvärt frustrerande att vara så handikappad av sina egna tankar och den ångest de skapar. Jag är 28 år gammal och jag vet inte ens hur det känns att inte vara fylld av oro. 

Jag är rädd för allt, jag känner ångest inför allt, jag har ständigt negativa tankar som inkräktar och som jag inte kan få ur mitt huvud. 


Jag får alltid höra att jag är så stark, men jag känner mig allt annat än stark. 

Bakom min fasad är jag så ömtålig, jag går sönder för minsta lilla.

Ett ord, en lukt, ett ljud, ett måste, en uppgift, en tanke.. ja vad som helst får mig att falla. 

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag känner mig så otrygg i denna värld. 

Det känns som att hela mitt liv bara har varit ena motgången efter den andra. 

Hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig ifatt, jag kommer aldrig framåt. 


Osynlig ångest

Av Sara Modigh - 2019-02-09 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten.

Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års ålder, för jag minns den ångesten jag hade då. 

Den där oron som ständigt följde mig vart jag än gick. 


Min ångest har gjort mig väldigt rädd, försiktig, tillbakadragen, blyg, orolig, fast i mina egna tankar.

Det har verkligen påverkat hela mitt liv! 

Men trots att jag har denna stora ångestproblematiken så är det ju inget som någon kan se. Ingen ser den skräck jag känner, ingen ser det obehag jag upplever. 

Efter minst 20 år med ångest har jag blivit mer eller mindre expert på att dölja min ångest. 

Så utåt sett kan jag se hur lugn ut som helst, men inom mig slår hjärtat så fort och hårt, magen känns som den ska vända sig ut och in. Mina tankar susar i tusen kilometer i timmen och det känns som att hela rummet snurrar. Ljuden blir högre och högre, ljusen bländar mina ögon. Intrycken skär in i mitt huvud men jag sitter bara där och ler som om ingenting händer. 


Men så har det inte alltid varit, visst har jag alltid varit bra på att dölja det. Men jag är nu bättre än någonsin tidigare. Vilket jag tror är en stor del till att så många ibland glömmer att jag fortfarande lever med samma problematik som jag alltid haft. Att jag fortfarande kämpar med alla de där sakerna som jag tycker är så jobbiga och ångestframkallande. 

Men bara för att jag inte ligger på golvet och skriker och gråter hysteriskt betyder det inte att jag inte upplever samma ångest som jag gjorde då. 

Det betyder bara att jag sväljer och förtrycker ångesten så gott jag kan, för att sen ge utlopp för ångesten på andra mer destruktiva sätt. 


Jag förstår ju att det inte är lätt för omgivningen att sätta sig in i något de inte kan se.

Men jag ber er som känner mig eller någon annan som är drabbade av osynliga problem att inte glöma att de existerar. Att inte försvåra redan jobbiga situationer eller inte lyssna när vi säger stopp. 

Jag upplever att detta har blivit ett stort problem för mig, jag förklarar för personer i min omgivning om och om igen vad jag har svårt för, vad som är jobbigt för mig och att jag kämpar med att klara av väldigt många saker. 

Men trots att jag har varit tydlig verbalt med vad jag har svårt med är det som om så fort dessa situationer uppkommer är allt som jag sagt som bortblåst. 

Vilket i sin tur gör att det för mig blir mycket enklare att bara undvika de där situationerna helt istället. 


Jag har ju haft en lång period nu där jag mått väldigt dåligt, men ändå förväntas jag klara av det jag klarade för ett år sedan, fast sanningen är att jag kanske är på samma nivå i mitt mående nu som jag var för 10 år sedan. Jag är tillbaka där jag började på många av de svårigheter jag lever med och det kommer krävas mycket för att jag ska kunna ta mig tillbaka igen. 

Det är inget som kommer ske över en natt utan det är något som jag måste jobba på och under tiden jag gör det behöver jag hjälp och stöttning. 


Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag. 

Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag drack mig redlöst berusad varje helg och ibland även på vardagarna. Jag drack inte bara när jag var ute med vänner utan även själv i min ensamhet. Jag drack för att kunna känna glädje, för att glömma min vardag och för att fly från alla jobbbiga känslor och tankar.


 


Alkoholen blev en allt större del av min vardag. Från det att jag gick upp på morgonen längtade jag tills jag kunde dricka igen. Längtade efter fyllan som skulle linda min ångest, hjälpa mig glöma alla mina problem. Jag började dricka allt oftare och allt tidigare på dagarna. Tills jag kom till en punkt då jag kunde vara berusad mitt på dagen en helt vanlig vardag. 

Jag började få kommentarer om mitt förhållande till alkohol och efter ett läkarbesök uppdagades det att jag fått blodbrist/förändringar på mina röda blodkroppar på grund av mitt alkoholbruk. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste förändra detta. Jag vill inte dricka såhär, jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och drickande. 

Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hur gör jag för att dels dricka måttligt när jag är ute med vänner, men framför allt hur finner jag styrkan att inte fly ner i flaskan när livet krisar? 


Jag har en väldigt lång historia av flyktbeteenden, det har varit de ena efter det andra så länge jag kan minnas, och detta är ytterligare ett i mängden. När jobbiga känslor och tankar tar över vill jag bara skölja bort dem med alkohol. Fly in i fyllans dimma och glöma allt.  

Jag vet att jag har en beroendepersonlighet och är väldigt rädd att bli fast i ett alkoholmissbruk om jag inte lyckas få kontroll över mitt drickande. 


Men jag tror att erkänna att jag har ett problem med mitt drickande är ett steg i rätt riktning. 


Trots det är det väldigt svårt för mig att publicera detta, inte bara för att det känns otroligt skamfyllt.

Men även för att om jag berättar om mitt problem, erkänner att det existerar så blir det mer verkligt och det blir även svårare för mig att fortsätta dricka som jag har gjort om människor i min närhet vet att problemet existerar.